Recension: Freaks Out

Gedigen, makalöst vacker film, eminenta aktörer och utsökt filmmusik
eye5
Regi: Gabriele Mainetti
Manus: Gabriele Mainetti, Nicola Guaglianone.
Medverkande: Aurora Giovinazzo, Franz Rogowski, Pietro Castellitto, Giancarlo Martini, Claudio Santamaria m.fl.
Genre: Äventyr, drama, fantasi
År: 2021
Speltid: 141 min.
Land: Italien
Språk: italienska
Svensk biopremiär: fredag 21 oktober 2022
Distributör: Edge Entertainment

”Freaks Out” har regisserats av Gabriele Mainetti, som även har skrivit filmens manus. Skildringen är typiskt italiensk: till brädden fylld av magi. Den känns som en välsmakande anrättning med inslag av förkrigssagan ”Trollkarlen från Oz” och Roberto Benignis komedi ”Livet är underbart” samt med några mer subtila blinkningar till Vittorio De Sicas 1950-talsfantasi ”Miraklet i Milano”.  

Filmen utspelar sig i Rom i mitten av andra världskriget. Dramats huvudkaraktärer utgörs av det udda italienska cirkussällskapet, lett av den judiske cirkusdirektören Israel. Matilde och hennes cirkuskollegor har alla övergivits av sina föräldrar. Israel har därför blivit en sorts fadersfigur för cirkusartisterna, som alla har blivit utstötta på ett eller annat sätt, på grund av sina olika lyten och särdrag. Cirkusdirektören ser med förfäran hur nazisterna tar över Rom och inser att det börjar bli dags att skyndsamt fly till USA tillsammans med sina vänner. När han försöker ordna förfalskade resedokument grips han emellertid av ockupanterna.

En av artisterna, Matilde (övertygande spelad av Aurora Giovinazzo) – dramats motsvarighet till huvudpersonen Dorothy i Trollkarlen från Oz – och hennes udda vänner albinon, dvärgen och den hårige mannen – återigen en trio som ska påminna om plåtmannen, fågelskrämman och lejonet i ”Oz” – beger sig i väg för att hitta och rädda Israel. De svävar emellertid i omedvetenhet om att de jagas av en nazist, den tolvfingrade pianisten Franz, (skickligt gestaltad av Franz Rogowski) som har förmågan att se in i framtiden. Franz kan se att nazisterna kommer att förlora det pågående kriget och att hans högt älskade Führer kommer att skjuta sig själv i en bunker. Franz försöker dock, med hjälp av sina insikter i framtiden, att påverka och ändra denna: han har blivit övertygad om att Matilde är den nyckel han behöver för att styra de historiska händelserna i den riktning han önskar. Detta leder till en dramatisk sammandrabbning mellan starka krafter, och det som därefter händer leder fram till filmens spännande kulmen och upplösning.

Det första man slås av är de makalöst vackra och detaljrika kostymerna och den skickliga audiovisuella kompositionen. Det har inte snålats på vare sig fröjd för ögat eller riktigt bra och grundligt genomtänkt filmmusik. Jag kan inte tänka mig något mer passande musikval än scenen där den skicklige pianisten Franz framför framtidens musik: en instrumental version av Radioheads ”Creep”. Man får tänka sig låttexten själv: ”I wish I was special… but I´m a creep, I´m a weirdo. What the hell am I doing here? I don´t belong here. I don´t care if it hurts. I wanna have control. I want a perfect body. I want a perfect soul…”.  Andra val av musik inkluderar Johann Strauss (d.y.) ”Frühlingsstimmen” vid slagsmålsscener i en sofistikerad miljö och den klassiska kampsången ”Bella Ciao” som passande nog är partisanernas tema i filmen.

En liten svaghet är att filmen inte satsar mer på att låta oss lära känna filmens rollfigurer på ett djupare plan. Man anar att det finns mycket mer att upptäcka under ytan. Inte bara hos Matilde och hennes tre följeslagare, utan även hos den nazistiske antagonisten Franz, döljer sig uppenbarligen komplicerade familjeband. Å andra sidan tycks han, i motsats till cirkusfolket, ha levt ett privilegierat liv där han har åtnjutit mycket skydd av sin familj. Trots det långa filmformatet (141 minuter) läggs lite väl mycket fokus på action, medan regissören inte lyckas med att utveckla de intressanta rollfigurerna till deras fulla potential.

Jag spår en lysande framtid för denna italienska storfilm, som redan har vunnit ett 20-tal priser, exempelvis vid Venedigs filmfestival 2021, där den kammade hem hela nio priser, bland annat bästa skådespelare (Franz Rogowski), bästa italienska film, bästa filmmusik och bästa specialeffekter. Efter en sammanvägning av filmens alla styrkor och få svagheter ger jag den 5 svaga filmögon av 5.
2022-10-12