Flickan Mia (Romane Hemelaers) bor med sin nervige skötare Albert (Paul Hilton) i en stor, gammaldags våning någonstans i mellaneuropa under efterkrigstiden. Mia går inte i skolan och lämnar inte våningen. Varje dag få hon en tandställning av is inmonterad av sin skötare Albert. Ställningen dränerar Mias saliv som Albert samlar upp och fryser ner och som sedan bildar isproteserna han sätter in i Mias mun. Eftersom hon inte kan tugga någon fast föda serverar han henne gröt med mjölk eller potatismos. När Mia tappar ett glas i golvet samlar Albert upp skärvorna och slår obegripligt in varje skärva i tidningspapper.
Alberts och Mias bakgrunder är höljda i dunkel. Albert drömmer om sin gravida fru Marie (Anastasia Robin) som dör i en förlossning och han är uppenbarligen överspänd och traumatiserad av händelser i sin historia, men av vad vet vi egentligen inte.
Mia rör munnen stumt, som om hon talar, men verkar inte plågas av behandlingen, som ändå ser väldigt obekväm ut. Någon ringer emellanåt på den gamla telefonen för att förhöra sig om att flickan Mia mår bra och säger, att hon ska förberedas för en längre resa samt att Alberts tjänster snart inte kommer att behövas längre.
Albert tar med Mia ut från lägenheten. Hon bär en röd kappa när de till synes planlöst går omkring i den öde staden. I en park springer hon plötsligt ifrån Albert till en damm, lutar sig framåt för att se sin spegelbild och faller huvudstupa ner i vattnet, men räddas av Albert.
Det finns en yttre hotbild som inte förklaras och händelser staplas på varandra som inte får sina tolkningar. Det finns till exempel en sidoberättelse om en traumatiserad barservitris Celeste (Romola Garai) och hennes vänlige vän Laurence (Alex Lawther) samt en mystisk främling (Peter Van Den Begin) som tar kontakt med Albert på baren och antyder för honom vem han egentligen är. Han frågar honom också hur det är att vara någon annan. Albert känner sig besvärad av främlingens påståenden, super sig full på öl, ”on the house”, som Celeste säger sig honom. Plötsligt kastar sig Albert över Celeste och hugger henne med en trasig ölflaska. Ärret efter händelsen på kinden exponeras flera gånger i filmen och mot slutet överfaller hon i sin tur Albert och med bett sliter loss köttslamsor ur hans kind.
Man vill veta mera om varför saker och ting sker, men får nöja sig med ett mardrömslikt melodrama, som visuellt är långsamt om än mycket vackert berättat i bärnstensfärgade, sepiatoner som gamla foton eller som klassiska målningar, mästerligt återgivna av filmfotografen Jonathan Ricquebourg.
Filmen Earwig är baserad på en kultroman av Brian Catling med samma titel. Filmregissören och manusförfattaren Lucile Hadžihalilović debuterade 1996 med La bouche de Jean-Pierre, som också handlar om ett utsatt barn i en hotfull värld. Därefter de prisbelönta filmerna Innocence 2004 och Evolution 2015, varav Innocence vann Bronshästen 2004 vid Stockholms Filmfestival.
Earwig berättas inte i ett förklarande, framåtriktat drama som vi kanske är vana vid. Filmen är drömlik och otäck, därför vi inte vet vad som händer, vilka som är offer och vilka som är våldsmän och varför. Kanske filmen utspelar sig i både yttre och inre verkligheter? Vissa kanske kan tolka och inse sammanhang, men för många av oss blir Earwig ett ångestladdat mysterium, bildmässigt njutbar, men som inte får sin sedvanliga upplösning. Filmkaraktärerna är mystiska, men ändå intressanta. De exponeras, men vi lär inte känna dem, får inget av deras förhistoria och kan inte eller ana deras framtid, om de ens har någon.
Tre svaga filmögon av fem för Earwig med sitt vackra filmfoto, för den förtätade stämningen, för sina utmärkta aktörer och att filmskaparen håller oss i sitt grepp när vi ständigt ställer oss frågor som vad, hur och varför? Det är ändå skickligt.
2022-10-13
