Karen Gillan och Brenton Thwaites I Oculus.

Regi: Mike Flanagan
Manus: Mike Flanagan, Jeff Howard
Genre: Skräck
Skådespelare: Karen Gillan, Brenton Thwaites, Katee Sackhoff, Rory Cochrane m. fl.
Land: USA
Ålder: 15 år
Speltid: 104 min.
Svensk biopremiär: 11 juni 2014
Distributör: Walt Disney Pictures
Länk till IMDb

En film för dagens självspeglare.
Oculus hittar punkten mellan skuldrorna som ilar vid en bra skräckfilm, och trycker in spegelskärvan med ett hånflin.
Oculus (latin för “öga”) vet att den är smart, men den är också alldeles för dum. Regissören Mike Flanagan får en att förblöda ur sår man inte ens har, och lämnar en snövit med en aftongrimm spegelskräck. De komiska inslagen vandrar dock in i filmen som de sju små dvärgarna och sabbar stämningen. Hej hå. Hej då.

Familjen Russell genomgår en hemsk tragedi som får barnen Kaylie och Tim att hamna hos fosterfamilj och mentalsjukhus. Deras psycho-pappa mördar stackars mys-mamma. Som vuxna bestämmer sig syskonen för att bevisa att Tim är oskyldig till mordet på psycho-pappan. Den verkligt skyldiga, menar systern medan Tim är skeptisk, är en 300 år gammal spegel med den odrägliga förmågan att göra människor tokiga och krukväxter tråkiga.

Med hjälp av videokameror, alarmklockor, en hantel i taket och Apple, mästaren på produktplacering, ämnar systern bevisa att spegeln besitter övernaturliga krafter. Frågan om hur många clowner man får in i en bil, är idag: Hur många Apple-produkter får man in i en bildruta? Svaret: Så många att till och med karaktärerna till slut käkar glödlampor hellre än äpplen i filmen. Otäckt många.

Unikt med filmen är spegelbilderna, de visuella och story-mässiga parallellerna mellan nu och då, syskonens berättelse som barn och som vuxna. Det är en glasklar effekt. Att syskonen sugs in i spegelvärldar där man blir alltmer osäker på vad som är, vad som inte är och vad som överhuvudtaget kan vara, är också en trevlig Alice i Underlandet-effekt som fungerar. Mike Flanagan har en kuslig upptagenhet vid allt som man inte borde göra med en fingernagel. Annars är det läskiga i filmen framförallt ovetskapen, om syskonen är schizofrena, håller på att bli galna eller om de måste hitta på sagor om onda speglar för att hantera sina barndomstrauman.

De verkliga höjdpunkterna, som tyvärr också drar ner filmen i kattlådan, är när man får skratta åt klichéer som laserögda fantomer och spöken med lakan över sig. Kanske det är en referens till Kalle Anka-tidningar. Eller vad tänkte de? Det blir också liiite för mycket spegeltid, fast vad kan man vänta sig numera? Den tekniska, magiska, fantastiska utvecklingen har förvandlat miljoner människor till patologiska självspeglare – det definierar vår tid. Det är inte märkligt att det nu har gjorts en film som får en att oroa sig över alla hemskheter som spegeln kan göra med oss – en film som vi kan spegla oss i …

Filmen får två filmögon av fem.
2014-06-07