Recension: No Bears

Sammansatt genial film om livet och konsten
eye4
Regi och manus: Jafar Panahi
Skådespelare: Jafar Panahi, Naser Hashemi, Vahid Mobaseri, Bakhtiar Panjei, Mina Kavani m.fl.
Genre: Drama
Språk: persiska
Text: svenska
Åldersgräns: Från 7 år
Land: Iran
Produktionsår 2022
Svensk biopremiär: fredag 24 februari 2023
Distributör: Folkets Bio

”No Bears” är regissören Jafar Panahis nionde långfilm. Vid sidan av sin regissörskollega Asghar Farhadi (som har tilldelats Oscar för bästa utländska film vid två tillfällen), är Panahi en av Irans mest hyllade och välkända filmskapare. Utöver att Panahi står för No Bears regi och själv spelar huvudrollen, har han även varit producent samt manusförfattare.

No Bears handling växlar mellan två parallella historier: Den första beskriver en filminspelning, där den fiktiva filminspelningens regissör också heter Jafar Panahi. Rollen som filmregissören spelas (förstås!) av Panahi, som för tillfället befinner sig i en liten gudsförgäten håla i utkanten av Iran. Filmen skildrar en dramatisk historia som han blir indragen i då han via Skype försöker regissera en filminspelning som äger rum i Turkiet. Den fiktive Panahis försök att fjärrstyra regin från andra sidan gränsen avbryts då och då av att kommunikationen kopplas ned. Den värdelösa internet-uppkopplingen visar sig emellertid vara det minsta problemet. Den andra historien skildrar Panahis film, som alltså spelas in i Turkiet och ska dokumentera ett iranskt emigrantpars försök att låta sig smugglas in i EU och de våndor som den planerade flykten åsamkar dem.

Filmen är en mockumentärfilm som är ungefär lika behaglig och går lika smidigt som en lång vandring i ett par alltför små skor. Den är uppbyggd som en lök, där lager på lager av orimlighet omsluter filmens inbyggt frustrerande historier. Utöver att själva filmen har en metahandling, tillkommer huvudhandlingen. Huvudpersonen (regissören) får inte göra filmer och inte heller lämna landet. Han blir ständigt störd och motarbetad av männen i den lilla byn som pockar på hans tid och uppmärksamhet – enkla och obildade personer som sysselsätter sig med att lägga sig i och styra över andra människors liv, vare sig de är förälskade ungdomar eller tillfälliga besökare.

Regissören Panahi tvangs i verkligheten filma ”No Bears” i lönndom (i Iran). Rent filmtekniskt utmärker sig filmen för ovanligt statiska tagningar, ofta tagna på långt håll, med få kamerarörelser och relativt få zoomningar. Andra tagningar ska simulera att de har filmats av absoluta nybörjare, med ett överdrivet fladdrigt resultat. En gissning är att tekniken har uppstått ur svårigheten att filma öppet. Inte heller förekommer någon pålagd musik. I kombination med kala rum och dammiga miljöer skapar dessa grepp ett dokumentärt, realistiskt intryck. Alla skådespelare – även de hopplösa männen i den lilla byn – känns så verkliga att man får intrycket av att de faktiskt spelar sig själva.

Filmens titel syftar på att lokalbefolkningen i byn, som livnär sig på smuggling av människor och varor över gränsen, skrämmer kvinnor och besökare med att dessa kan bli uppätna av björnar om de skulle bege sig ut i vildmarken nära gränsen. Syftet är att alla ska hålla sig på sin plats; sanningen är det inte finns några björnar: ”There are no bears!”. Jag tolkar det som att björnarna här är en symbol för den djupt hatade iranska moralpolisen som försöker skrämma folket till lydnad; en uppmuntran till mod i desperata tider.

Verklighetens Panahi dömdes 2010 till ett sexårigt fängelsestraff samt förbjöds att regissera filmer, skriva manus, ge intervjuer till iranska eller utländska medier samt resa utomlands under 20 år. Efter två månader i fängelse släpptes han mot borgen, men fängslades på nytt i juli 2022. Efter sju månader i fängelse inledde han en hungerstrejk som ledde till att han släpptes mot borgen.

Tidpunkten för ”No Bears” premiär (vid filmfestivalen i Venedig under hösten 2022) råkade infalla oväntat väl. Det iranska upproret mot moralpolisen och dess svåra förtryck av landets befolkning utbröt i mitten av september 2022. Filmen tilldelades juryns pris i Venedig. Den fick även pris för Cinematografiskt mod vid Chicagos internationella filmfestival i oktober.

Filmen är stundtals ganska svår att följa med sina olika lager och parallella handlingar, och det är en kvalificerad gissning att många kodade meddelanden undgår de flesta västerländska tittare. Men den är en värdig film att se för en uppmärksam och vaken publik, och jag ger filmen fyra filmögon av fem.
2023-02-17