Den brittiska regissören Sam Mendes bioaktuella ”Empire of Light” är en kärleksförklaring till gamla tiders påkostade premiärbiografer som numera nästan är filmhistoria. Mendes är teaterregissören som växelvis arbetar med film. Tidigt blev han Oscarbelönad för filmen ”American Beauty” (1999). Han har också gjort en uppmärksammad film om första världskriget ”1917” och spektakulära James Bond-produktioner. Mendes mottog i höstas ”Stockholm Visionary Award 2022” under Stockholms filmfestival.
Utdelningen ägde lämpligt rum i Skandia, en av Stockholms få kvarvarande premiärbiografer. Biografen invigdes för hundra år sedan och är nu ett byggnadsminne. Stora biografer som Skandia har tidigare funnits i städer över hela Europa men deras öden i biografdödens tidevarv är skrivna i stjärnorna. Streamingtjänster i hemmiljö är påtagliga hot.
Alltsedan 40-talet har biograferna kallats ”De livsfegas tempel”. Belackarna ansåg film vara verklighetsflykt för den som inte vågar ta för sig av livet. Uttrycket känns numera något förlegat. Upphovsmannen Harry Martinsson liknade inte biografen vid ett ”tempel” bara vid ett ”kapell”. Storleksmässigt passar Martinssons liknelse också bättre in på dagens biografer än gårdagens. Däremot erbjuder dagens filmutbud betydligt starkare realism än vad biobesökarna kommer i kontakt med under sina dagliga liv. Inget utbud för livsfega alltså!
”Empire of Light” måste ändå kunna ses som Mendes nostalgiska hyllning till det ståtliga, något bedagade biotemplet Empire Cinema vid Englands sydkust. Filmen ger oss också en glimt av några udda, kanske rent av ”livsfega” individer i biotemplets skugga. Året är 1981, ett år med rasmotsättningar, arbetslöshet och en aktiv National Front i Thatchers land. Empire Cinema med sina röda mattor, djupa fåtöljer och ridå i rött och guld har behållit viss glans från fornstora dagar, även om filmens guldålder sedan länge är passerad.
Mendes har för första gången skrivit manus till en film han också regisserat. Vissa delar är självupplevda, säger han i en intervju. Bland annat baseras Olivia Colemans huvudroll på upplevelser av hans mors sjukdom. Filmen följer Empire Cinemas personalstyrka, gestaltade av väl valda brittiska karaktärsskådespelare, under fikaraster och i arbete med försäljning av biljetter, sweets och popcorn.
Där finns den ensamma, yrkesstolta biomaskinisten Norman (Toby Jones) som inte släpper någon in på livet eller in i maskinrummet. Norman har inte sett sin son på 20 år. Det har bara inte blivit av. Tillbakadragna Neil (Tom Brooke) gör inget väsen av sig, men har god koll på vad som händer i personalgruppen. Bara en gång höjer han rösten.
Där finns också en kärlekskrank biografdirektör (Colin Firth) som skrupellös utnyttjar filmens huvudperson, den manodepressiva, medelålders Hilary (Olivia Coleman).
Hilary är ställföreträdande chef och vill vara alla till lags. Hennes inrutade tillvaro bygger på ett väl avvägt intag av lugnande litium. I mötet med den unga, svarta biljettkillen Stephen (Michael Ward) som drömmer om att bli arkitekt uppstår oväntat en bitterljuv romans. Det sker innan verkligheten gör sig påmind.
På plussidan för den som likt jag själv tillbringar mycken tid i biosalongerna är Mendes hyllning till biografen det bästa med ”Empire of Light”. Även skildringen av biotemplets inre liv fungerar. Det gör också Olivia Colemans utmärkta rollprestation och Roger Deakins vackra filmfoto. Minussidan belastas av att filmen greppar över alltför mycket. Berättelser påbörjas utan att riktigt slutföras. Så är till exempel fallet med biopersonalens glimtvist belysta öden och slutscenerna som antyder filmens läkande kraft.
Jag ger tre starka filmögon av fem till ”Empire of Light” för en nostalgisk berättelse om ett gammalt brittiskt biopalats.
2022-02-20
