Dramat ”Förfalskaren” (Der Passfälscher i original) är regisserat av Maggie Peren som även har anpassat manus efter den judiske Samsom ”Cioma” Schönhaus (1922–2015) självbiografiska bok med samma namn. Den 25-årige tyske skådespelaren Louis Hofmann är säker och trovärdig i sin tolkning av den uppfinningsrike huvudpersonen.
Den skicklige kameleonten Cioma och hans vapendragare, kvinnotjusaren Detlef (”Det”), går stundtals till ytterligheter i sina ansträngningar för att smälta in som arier i den apartheid som råder i det tyska riket, alltmedan det andra världskriget pågår som bäst på både väst- och östfronterna. Handlingen utspelar sig i Berlin 1942–43, under den tid då de flesta fortfarande trodde att Tyskland kunde vinna kriget. Vid filmens början har Ciomas burgna medelklassföräldrar nyligen deporterats österut, och bohaget i deras stora våning kommer strax att konfiskeras av regimen. Medan de flesta judar som har lyckats undgå deportering gömmer sig på vindar och i källare väljer Cioma en helt annan taktik. Han har studerat till grafiker och är konstnärligt begåvad, även om han i början av filmen arbetar i verkstaden i rustningsindustrin.
Genom en tillfällighet erbjuds och accepterar han ett diskret anbud att använda sin talang till att förfalska identitetshandlingar för att rädda judar från en säker död. På en direkt förfrågan om sina motiv förklarar Cioma sin överlevnadsstrategi för sin uppdragsgivare med ”mimikry”, det vill säga det sätt på vilket vissa djur imiterar rovdjur: han låter blondera sitt hår, kallar sig för Peter, och minglar öppet och bekymmerslöst på dansrestauranger, på barer, och bland tyska militärer. Dem hälsar han som sig bör med ”Heil Hitler”, som alla regimtrogna medborgare under dessa år. Snaran dras dock åt allt hårdare, och handlingen blir alltmer klaustrofobisk. Jag kommer på mig själv med att glömma bort att andas, alltmedan farorna hopar sig runt Cioma.
Frågan huruvida filmen själv väljer att ta ställning rörande Ciomas val och beslut gör mig osäker. Den både inleds och avslutas med judisk klezmermusik som jag uppfattar som glättig, och jag tvekar ibland inför osäkerheten i fråga om vem som är ond och vem som är god. Jag bestämmer mig för att det är en kvalitetsstämpel att rollfigurer såsom Ciomas hyresvärdinna inte är helt svartvita. Hon är lite som människor är mest: ibland elak och fientlig, ibland omtänksam och generös, men kanske ytterst ändå mån om att se till sig själv och sina egna intressen, för att kunna överleva i en ond tid.
Vanligen märker man som åskådare tydligt att vissa filmer är baserade på böcker, och att den visuella efterbildningen tvingas betala sin skuld till upphovsverket genom att plikttroget lyfta fram vissa lösryckta moment i bild, även i de fall de inte på något sätt kan föra handlingen framåt eller på något annat naturligt sätt lyckas berika berättelsen. Så är det även i denna film. Vissa scener känns angelägna, som de judiska liken i källaren eller då Ciomas uppdragsgivare reagerar starkt på uppgiften (eller skämtet?) om att Ciomas familj hade goda kontakter med järnkanslern Bismarck. Dessa viktiga händelser fladdrar emellertid förbi utan förklaring och sammanhang. Denna försummelse att utveckla bakgrund och betydelse känns som märkbara hål i en övrigt välberättad historia om en ung mans kamp för överlevnad.
Allra mest frapperande är ändå de vackra och trovärdiga miljöerna, förutom att det är lätt att imponeras av Ciomas mod samt hans fräcka ”chutzpah” och kvicktänkthet. ”Förfalskaren” är absolut sevärd, och jag ger den tre starka filmögon av fem.
2023-02-28
