Ola Rapace som Christer Wijk

Regi: Birger Larsen
Manus: Jonna Bolin-Cullberg, Charlotte Orwin, baserat på den första boken i en serie av Maria Lang.
Land: Sverige
Genre: deckare
Foto: Mats Axby
Musik: Karl Frid, Pär Frid
Skådespelare:
Tuva Novotny, Ola Rapace, Linus Wahlgren, Gustaf Hammarsten, Peter
Viitanen, Suzanna Dilber, Andreas Utterhall, Ida Engvoll, Fanny Risberg,
Sanna Krepper
Längd: 90 min
Åldersgräns: 11 år
Biopremiär: 8 mars 2013
Distributör: Svensk Filmindustri
Länk till Imdb

Charmig 50-talsdeckare på Maria Lang-klassisker.
Maria Langs pusseldeckare Mördaren ljuger inte ensam är baserad på den första boken om kriminalkommissarie Christer Wijk, Einar Bure och Puck. Puck är inbjuden av sin universitetshandledare att fira midsommar på hans ensligt belägna ställe på en ö i Skogasjön, tillsammans med några vänner. Sommarnatten är förföriskt vacker och erotiska spänningar mellan gästerna uppstår. Under en kvällspromenad hittar Puck en av de andra kvinnliga gästerna mördad, men när kommissarien Christer Wijk kommer till brottsplatsen är liket spårlöst borta. Alla är fångna på ön och någon i sällskapet är en mördare.

Det är en mycket charmig filmatisering av Maria Langs gamla 50-tals klassiker, som med inspiration från Shakespeares Midsommarnattsdröm, blivit en mordhistoria. Trots att jag inte läst boken upplever jag åtminstone första halvan av filmen som starkt komprimerad. Filmen öppnar stilfullt med hög och glad sommarstämning. Vackra bilder till sjöss och elegant
musik. Det är glad midsommarfest, men tyvärr hastas denna första del av filmen förbi för att så snabbt som möjligt kasta oss in i mordgåtan. 

Om man hade förlängt filmens inledande idyll, så hade det gett större kontrast till dramatiken som sedan drar igång.
Språket är nutida, vilket gör att lite av 50-talskänslan går förlorad. Det är också något teatralt över historien, framförallt i entréerna som karaktärerna gör. Handlingen utspelar sig på en och samma plats och för tanken till en teatersalong med pjäser som Leka med elden och Måsen. För att inte nämna farser. Greppet är sceniskt begränsande, men bidrar
samtidigt till underhållningsvärdet och gör filmen lättsam.

Skådespelarna  gör mycket bra ifrån sig. Blickar, gester och inåtvända tankar är smakfullt och precist uttryckta. Karaktärerna är tydliga och nästan arketypiska: Den intellektuella och skarpsynta litteraturstudenten Puck
med smak för mordgåtor. Kvinnotjusande och särskådande kommissarien Christer Wijk. Den trygge och pålitlige Einar Bure. Förföreskan Lil. Den  svårmodige författaren Carl Herman. Den plikttrogna och förljugna hustrun Ann. Den självupptagne Georg m.fl.

Det är en film, som precis som karaktärerna gör med varandra, charmar och förför och jag blir sugen på att läsa boken. Mycket bättre än så kan man knappast filma en 50-talsdeckare och jag ser fram emot uppföljaren med bultande
hjärta.

Filmen får fyra filmögon, som för sin genre har ett hyfsat bra manus om något komprimerat, bra regi, utmärkta skådespelare, snyggt foto och passande musik.

2013-02-28