Edda Magnason och Kjell Bergqvist i Monica Z.

Regi: Per Fly Manus: Peter Birro
Filmfoto: Eric Kress
Speltid: 111 min.
Skådespelare: Edda Magnason, Sverrir Gudnason, Kjell Bergqvist, Vera Vitali, Cecilia Ljung m.fl. 
Distribution: AB Svensk Filmindustri

Musiken, skådespelarna och 60-talet är lingonen i filmen om Monica Z.
Monica Zetterlund var under ett par decennier på 1900-talet Sveriges okrönta jazz-, schlager- och revydrottning, tillika skådespelerska i många film- och TV- produktioner. Att göra film om denna folkkära artist bör ur producenternas synvinkel vara en säker satsning, speciellt med en musikaliskt begåvad och porträttlik Edda Magnason i huvudrollen.

Edda Magnason gestaltar Monica Z under det 60-tal då hon slog igenom, sjöng jazz, medverkade i Hasse och Tages revyer och samarbetade med Beppe Wolgers, och Povel Ramel. Text, frasering och närvaro var alltid viktiga beståndsdelar i hennes sång. Monicas välkända låtar, de flesta på svenska, blir också i Ella Magnasons följsamma tappning det lätta kitt som håller ihop filmen.  

Igenkänningsfaktorn är stor för den som en gång upplevt Nalen, folkparkerna och 60-talets kläder och inredningsstil. Filmen tecknar också några snabba, mer eller mindre porträttlika bilder av de många män inom nöjesvärlden som ständigt omgav Monica Z.

Succéerna blev även de många. Bortsett för det stora fiaskot i Eurovision Song Contest 1963 kan motgångarna nästan uteslutande hänföras till privatlivet. Manusförfattaren Peter Birro väljer, kanske för dramatikens skull, att teckna bilden av Monica Z på det sätt som kvinnliga konstnärer ofta framställs. Han fokuserar på hennes personliga tillkortakommanden, bekräftelsebehovet, det bristande självförtroendet som kompenseras med sprit och tabletter och, inte minst, svårigheten att förena rollen som mor med ett hektiskt artistliv.  Den arbetande artisten, hon som jobbar hårt för att utveckla sin konst, får däremot nästan inget utrymme alls.

Det komplicerade förhållandet till fadern är i filmen nyckeln till Zetterlunds omvittnade järnvilja att aldrig ge upp. Kjell Bergqvist som pappa Bengt gör här en stor roll. Han söker förgäves hindra sin dotter från att flyga och vägrar envist henne den konstnärliga bekräftelse hon söker. Mamma Greta, hjälpande och stödjande, spelar i filmen en undanskymd roll för dotterns karriär.

Regissören Peter Fly får filmen att leva tack vare den nostalgiska skildringen av 60-talet,  musiken och skådespeleriet. Minus i protokollet är filmens omotiverade happy end och en bitvis rapsodiskt berättad historia om Monica Z.

Filmen får tre filmögon.
2013-09-06

Eva Sarman