Recension: Mitt mörka hjärta

eye eye eye

  Mittmörkahjärta

Regi: Staffan Julén, Marius van Nickerk
Speltid: 90 min.
Premiär: 8 april 2011
Distributör: Folkets Bio
Genre: Dokumentär

Krigsveteraners minnen från krig i Afrika
Filmaren Marius van Niekerk värvades som sjuttonåring till Sydafrikas armé med placering i Angola. Långt senare besväras han av sina obehagliga krigsminnen. Han bestämmer sig för att söka upp tre veteraner från olika sidor av krigen för att tala om det som hänt och försöka bearbeta skuldkänslor och återfå självrespekten. De fyra krigsveteranerna åker ut i bushen tillsammans för att gemensamt konfrontera det förflutna, göra avslut och gå vidare med sina liv.

Det är skakande krigsberättelser männen berättar för varandra. Oskyldiga kvinnor och barn dödades och aningslösa pojksoldater torterades till döds. Flera av krigsveteranerna tvångsrekryterades som tonåringar utan att få veta vad krigen syftade till. Fienden beskrevs som sadistiska kannibaler av ledarna för att både skrämma och hetsa upp pojkarnas kampvilja. Senare har de förstått att striderna handlade om Angolas naturtillgångar, storpolitisk maktkamp och apartheidskonflikten i Sydafrika.

De tre mörkhyade veteranerna känns genuina och trovärdiga. De beskriver sakligt hemskheterna de varit med om, men också minnen av vänskap och sorg vid förluster av kamrater. De kan också skämta om vissa situationer och har nära till skratt.

Marius van Niekerk gråter ibland och har mardrömmar om krig, men övertygar inte om sitt ärliga uppsåt med filmen. Han känns filmisk och blir stundtals teatral, nästan spekulativ i sitt uttryck. Det gör att filmen, trots sin höga angelägenhetsgrad och sitt viktiga innehåll, inte riktigt landar som helhet.

De svarta männens krigsskildringar är nästan outhärdliga att ta del av. Ändå har de bildat familj och hittat försörjning. De har inte bara överlevt, utan kan mentalt skilja på krig och inte krig och anpassa sig när villkoren förändras radikalt. Det är storartat.

Tre filmögon för en viktig film, de mörkhyade männens öppenhet och den suggestiva musiken.

Jan-Eje Ferling