Regi: Paolo Virzi
Speltid: 107 min.
Premiär: 1 juli 2011
Kategori: Drama
Land: Italien
Distributör: Folkets Bio
Pratigt italienskt familjedrama
Det är 1971 i Toscana och vackra Anna (Michella Ramazzotti) vinner en lokal skönhetstävling. I publiken sitter hennes svartsjuke make Mario (Sergio Albelli) och deras två barn Valeria (som vuxen Claudia Pandolfi) och Bruno (som vuxen Valerio Mastanrea). I ett vredesutbrott kastar Mario ut sin hustru Anna och barnen och sedan börjar deras resa för att hitta bostad och försörjning. Sonen Bruno blir som vuxen lärare, men får drogproblem. Dottern Valeria försöker hålla ihop familjen. Handlingen leder fram till nutid, där den äldre Anna (Stefania Sandrelli) är döende i cancer. Vänner och släktingar samlas kring hennes sjuksäng. Anna insisterar på att gifta sig på sin dödsbädd med gode vännen Loredano (Marco Messeri), men dör efter vigselakten.
Filmen var Italiens bidrag till Oscarsgalan för bästa utländska film och har vunnit olika nationella och internationella filmpriser. Regissör Paolo Virzi och filmfotografen Nicola Pecorini är ett lyckosamt team, om man bedömer filmen som helhet. Skådespelarna gestaltar sina roller med skicklighet och engagemang. Men tillbakablickarna och tidshoppen gör handlingen ryckig och förvirrande. Figurer dyker upp som tar tid att kunna placera in i sammanhanget.
Italienska filmmakare tyckas ofta frukta talande tystnad mer än något annat och La Prima Cosa Bella är inget undantag. Det tjattras, skriks, springs, gråts och skrattas i ett ständigt flöde av känsloyttringar. Det känns påklistrat och stressigt, som för att dölja en intressantare, mer komplex verklighet. Det evinnerliga pladdret tillhör den italienska filmtradition, men är inget jag känner igen från mina vistelser i Italien. Paolo Virzi försöker hålla myten om det extroverta, spontana och känslostarka italienska folket vid liv.
La Prima Cosa Bella är ett familjeepos, som handlar om en vanlig, italiensk släkt, deras relationer och livsöden. Filmen fokuserar på dramatiska, känslomässigt explosiva händelser, men man saknar inslag av eftertanke och allvar, som är nödvändiga ingredienser även i en komedi. Om regissören Virzi haft Fellini, Bertolucci, Rosselini eller de Sica som förebilder har han ännu inte nått deras nivåer, när det gäller att skildra “vanliga” människors liv.
Filmen är emellertid underhållande och tempot är högt. 70-talet är imponerande skickligt återgett i scenografi, kostymer och miljöer. Det finns humor och värme i filmen, men av det tunnare, påsmetade slaget, som aldrig riktigt berör.
Det blir två filmögon för duktiga skådespelare, bra personregi och för en ytligt, men intressant berättat familjedrama.
Jan-Eje Ferling
