Recension: Mannen från Le Havre

eyeeye

mannenfrånlehavre

Regi: Aki Kaurismäki
Speltid: 97 min.
Filmkategori: Drama
Land: Finland, Frankrike
Originaltitel: Le Havre
Premiär: 25 december 2011
Distributör: Folkets Bio

Rakt och enkelt berättad vardagshistoria om invandring och moral.
Marcél Marx (André Wilms) är skoputsare i Le Havre och lever med sin hustru Arletty (Kati Outinen). När Arletty insjuknar och hamnar på sjukhus, tar Marcél hand om 8-årige Idrissa, en illegal invandrarpojke från Afrika, som vill till sin mamma i London. Marcél är skuggad av polisen, men lyckas få iväg Idrissa på en båt.

Kaurismäkis filmer är avskalade från allt vad flashiga händelser och bråte heter. Människor och miljöer skildras här och nu, utan påhängda förklaringar. Det är också filmens svaghet, att alla karaktärer saknar komplexitet. Känslor uttrycks med blickar och gester. Det får räcka. Manus är också neddraget till ett minimum. Några svarsrepliker ska vara lustiga, men jag upplever dem som pålagda och ganska onaturliga.

Så Le Havre är medvetet naivt gjord film och slutet känns krystat positivt, som ett beställningsjobb. Körsbärsträdet blommar när hustrun Arletty mirakulöst tillfrisknar. Den färgade pojken Idrissa räddas av traktens polischef, som begår tjänstefel, när han ser mellan fingrarna på trafficking.

Men jag tycker om människorna och handlingen och är lättad när jag märker att det tragiska aldrig händer, utan undren sker och alla blir nöjda. Vi behöver nog sagorna också, men filmen handlar om svåra samhällsproblem, om utanförskap, rasism, omoral och förtvivlan. Kaurismäki kringgår allvaret och kommer undan med det, vilket irriterar mig något.

Marcél har en aristokratisk framtoning och känns fel som skoputsare och står valhänt med sina burkar och trasor i väntan på kunder. I filmbeskrivningen får vi veta att han tidigare varit skulptör. Den färgade pojken Idrissa är sig själv och tittar storögt på det som händer. Marcéls hund Laika är Kaurismäkis egen vovve och verkar välregisserad och gullig.

Le Havre är välgjord och välfilmad, välregisserad och välspelad, men förenklingen gränsar till det banala.

Två filmögon för en välgjord och välspelad film med ett lyckligt slut.

111109
Jan-Eje Ferling