Så är Mamma Mia tillbaka efter 10 år och nu i en story med i stort sett samma aktörer, men med tidshopp tillbaka till unga Donnas (Lily James) resa ut i livet. Efter olika äventyr och kärleksmöten kommer hon till ön Kalokairi, där hon efter vissa mödor öppnar hotellet, som vuxna Donna (Meryl Streep) var ägare till i Mamma Mia från 2008.
Det är många språng i tid mellan det förflutna och fram till nutid, när Donna (Meryl Streep) inte längre finns och dottern Sophie driver hotellet. I fokus finns givetvis kärleken; Vi ser Donnas tre gamla älskare, Sam (Pierce Brosnan), Bill (Stellan Skarsgård) och Harry (Colin Firth) som möts på ön igen och vi ser dem även i unga år (Jeremy Irvine, Josh Dylan och Hugh Skinner), som möter unga Donna (Lily James) i passionerade möten som resulterar i dottern Sophie, ovisst vem som är fadern.
Plötsligt dyker Donnas gamla mormor Ruby Sheridan (Cher) upp på ön i stor elegans och träffar där sin gamle älskare Fernando (Andy Garcia) och klockor börjar ringa igen. Nya stjärnskottet Lily James från Baby Driver och Darkest Hour från 2017 göra huvudrollen som den unga Donna. Hon jobbar på som sjutton i filmen och dansar, sjunger och ser ut, men det känns ansträngt poserande. Lily James saknar värmen och charmen från Meryl Streep, tyvärr.
Donnas två roliga, trevliga väninnor Tanya (Christine Baranski) och Rosie (Julie Walters) kommer tillbaka till ön och flirtar med Bill, lite med Sam och minst med Harry, som visade sig vara gay i slutet på Mamma Mia 2008. Tanya och Rosie porträtteras också i unga år och dansar och sjunger vilt och glatt med unga Donna.
Vi får tidigt veta i filmen, att vuxna Donna, spelad av Meryl Streep, är död. Det är sorgligt och man undrar om det kan bli en Mamma Mia-film utan henne. Man hoppas i det längsta, att det är ett misstag och att hon på något sätt ska dyka upp. Och det gör hon kort, men som en ängel som välsignar kommande generation.
Ja, det är rörigt, men det blir ändå en historia, om än fånig och med enda syfte egentligen att ge plats för ABBA-låtarna i stora sång- och dansnummer, som låter riktigt bra. Det svänger bra och dansare och sångare ger järnet. Foten stampar takten på biografgolvet. Härligt!
Manus av bl.a. Ol Parker, som också regisserar filmen, är lite småroligt ibland, men också stundtals platt och kan nog inte bli annat i sitt försöka att knyta ihop den hispiga berättelsen. Koreografin av Anthony Van Laas är välslipad och energisk in till perfektion. Ljudet är utmärkt och har inga i onödigt, skruvade effekter som överdrivna slagverk eller moderna jams.
Det är bra, stor filmshow och vi får löpande överraskningar, som håller intresset vid liv. Jag tror att alla åldrar, utom babys, har stor behållning av filmen. De gamla kära ABBA-låtarna ligger som pärlband i filmen och vi älskar dem igen, trots att de nötts och blötts genom åren i olika sammanhang. Det är märkligt, att sångerna som på sin tid sågs snudd på lite föraktfullt som sentimentala, tunna schlagers har blivit klassiska hits som hela världen tagit till sitt hjärta. Men man kan ändå undra, varför Björn och Benny (som skymtar förbi i filmen) inte skapat nya hits med samma genomslagskraft, som de gamla godingarna Dancing Queen, Waterloo, Fernando, I have a Dream, Name of the Game, Super Trouper, When I kissed the Teacher, Thank you for the Music m.fl.
Det kommer nog en Mamma Mia 3. Man verkar redan bäddat för det med telningar till huvudrollerna, som också ska få ta gestalt och sjunga ABBA-låtar. Svårt att sia om storyn, men de gamla rävarna från första filmen kan vi nog inte räkna med.
Det blir tre starka filmögon av fem för filmen.
2018-07-18
Rollistan i mamma mia! here we go again: Lily James, Amanda Seyfried, Pierce Bronsnan, Christine Baranski, Julie Walters Cher, Dominic Cooper, Colin Firth m.fl.
