Alex (Christoffer Nordenrot) växer upp på landet någonstans i Östergötland i en dysfunktionell familj. Pappan (Jesper Barkselius) älskar verkligen sin familj, men han har svårt att visa det. Pappans arbete för militären och oron för utvecklingen i landet överskuggar det mesta han gör. Han visar upp en kall, hård yta, medan Alex är en känslig men begåvad person. Inom kort tid lämnar såväl hans livs kärlek Anna (Lisa Henni) som hans mamma hemorten.
Efter en familjeuppgörelse lämnar även Alex sin dystra tillvaro med pappan. Han beger sig till Stockholm, där han får hjälp att ta sig fram som musiker. Han lyckas bra och blir efter hand mycket framgångsrik. Med tiden börjar dock allt märkligare saker hända i samhället. Extremt väl samordnade och noggrant utförda terrordåd utförs. I samband med terrorattentaten dör hans mamma och begravningen är på hemorten. Han är hemma för att gå på begravningen då konflikten eskalerar såpass mycket att han inte kan komma därifrån. Annas mamma å sin sida är numera lantbruksminister i den regering som manövreras bort av militären eftersom regeringsmedlemmarna ska ”skyddas”.
Filmen är mycket intensiv och spännande, även på en psykologisk nivå. Ju längre in i handlingen filmen leder, desto mer irrationellt börjar människor att bete sig: här händer saker som först är svårbegripliga, men vid slutet av filmen får det sin förklaring.
Skådespeleriet är genomgående övertygande. Nordenrot (född 1986) lyckas såväl kroppsligen som skådespelerimässigt gestalta en ungdom på ett trovärdigt sätt i filmens inledning. Imponerande visuella effekter. Utan dem skulle filmen ha blivit helt orimligt dyr att filma. Musiken (komponerad av Gustaf Spetz) är mycket välgjord, med intensivt stressande och dova undertoner som för tankarna till flyglarm och akut överhängande hot. Manuset är genomarbetat (med undantag av en lite väl osannolik scen i slutet av filmen, där man kan höra vad en döende person säger, trots att han befinner sig på andra sidan av en intensiv eldsvåda). I övrigt känns handlingen ovanligt genomtänkt. I stället för att skildra enkla stereotyper kan man förstå hur olika individer resonerar, utan att det är helt uppenbart vem som agerar rätt.
Jag är helt övertygad om att vi kommer få se mer – mycket mer – av personerna bakom Crazy Pictures, som producerat och regisserat filmen. Min åsikt är att filmen inte är vare sig förutsägbar eller övertydlig. Om man sysslar med något annat medan man tittar missar man lätt ledtrådar till vad som faktiskt händer.
När jag hade sett färdigt filmen flockades folk utanför salongen för att prata om den obehagliga upplevelse det innebar att se denna film. Jag skakade av skräck en lång stund efter att filmen var slut. Det är långt ifrån något hafsverk som Crazy Pictures har lämnat ifrån sig: jag ger filmen fyra starka filmögon av fem.
2018-06-19
