Kommissarie Maigret (Gerard Depardieu) är trött, håglös och har tappat aptiten. Hans läkare tvingar honom att sluta röka i väntan på att utredningen är klar. Inte ens ett mord på en ung, vacker kvinna (Clara Antoons) kan få honom att gaska upp sig. Det oidentifierade offret hittas knivskuren iförd en exklusiv aftonklänning på en gata i Paris men i övrigt finns det inte mycket att gå på. Sakta lägger kommissarien pussel för att ta reda på vem hon är och kartlägga hennes sista timmar i staden i jakten på den skyldige.

George Simenon (f.1903, d.1989) var en belgisk författare som producerade flera hundratals romaner under sin livstid. Den första boken om Kommissarie Jules Maigret kom ut 1931 och under dryga 40 år blev det totalt 75 romaner i vilka den buttra och piprökande polisen löser fall som till största del utspelar sig i Paris. Böckerna började filmatiseras redan på 30-talet och huvudrollen har bland andra spelats av Rowan Atkinson.

Depardieu har vanan inne att gestalta kända karaktärer från den franska litteraturen; Cyrano de Bergerac av Edmond Rostand, Porthos i Mannen med järnmasken och Edmund Dantes i Greven av Monte Christo, båda skrivna av Alexandre Dumas, samt Jean Valjean i Les Misérables av Victor Hugo. Mina förhoppningar är höga – förutsättningarna för något riktigt bra finns. Tyvärr verkar regissören Patrice Leconte tycka att Depardieus historik och blotta närvaro räcker för att bära hela filmen på de voluminösa axlarna. Gestaltningen är grovhuggen och uttryckslös och när huvudpersonen känslomässigt ständigt befinner sig på en armlängds avstånd från publiken blir Kommissarie Maigret mest bara en butter man i rock och hatt. Inte en enda gång får vi se en skymt av den storhet, charm, energi och engagemang som blivit Depardieus signum. Jag har svårt att se att inbitna Simenon-läsare kommer bli nöjda med hans onyanserade och sömniga uttryck av en älskad karaktär.

Övriga skådespelarinsatser är minst sagt svaga, några på gränsen till amatörmässiga. Storyn är på samma gång förutsägbar som irrationell och består av ibland vagt sammansatta scener bland mörka och murriga 50-tals kulisser. Ordet tråkig poppar upp i mitt huvud flera gånger. Inte ens upplösningen fängslar och trots att det är en deckare blir det inte det minsta spännande. Min aktivitetsklocka visar på låg vilopuls i samtliga 89 minuter.

Maigret får två filmögon av fem möjliga.
2022-11-10