Så är den här, Woody Allens årliga film! Och SOM vi har väntat, vi som nästan blivit beroende av Woody Allen och hans värld. Författarinnan Joyce Carol Oates beskriver denna Allen-värld som ”bitskt underhållande, vänligt ironisk, där tillvarons absurditet förenas med melankoli och en intensiv känsla för vårt gemensamma mänskliga dilemma…”

Woody Allens nya film, den romantiska komedin ”Magic in the Moonlight,” är hans 44:e på 50 år. Det är en imponerande produktion. De bästa filmerna, sett ur ett högst personligt perspektiv, är ”Annie Hall”(1977) ”Hanna och hennes systrar”(1986)  och ”Radio Days¨(1987). Höjdarna på senare år är för min del ”Match Point”(2005) ”Paris in the Moonlight” (2011) och ”Blue Jasmine” (2013)

”Magic in the Moonlight” blev tyvärr bara en mellanfilm, trots de bästa av förutsättningar. Nämnas kan det utsökta fotot (Darius Khondji), utmärkta skådespelarna, (bland annat utvalda av ständiga rollsättaren Juliet Taylor) samt alla spännande miljöer (Berlin, Franska Rivieran och Provence på 20-talet). Därtill ett Allen-manus drypande av sarkasmer, där han, som en modern Anton Tjechov, diskuterar vårt behov av livslögner och av att bli förförda. Allt var bäddat för att kunna bli en mycket bra Woddy Allen film, men så blev alltså inte fallet.

Handlingen rör sig denna gång, liksom i flera tidigare Woody Allen-filmer, i den magiska värld där bland andra ”Alice” (1990) och ”Scoop” (2005) utspelar sig. En medelålders desillusionerad illusionist Stanley med artistnamnet Wei Ling Soo (Colin Firth) får i uppdrag att avslöja ett svindleri. Den unga bedragerskan (Emma Stone), som i sina seanser sägs ha kontakt med de döda i andevärlden, visar sig vara svårare att avslöja än Wei Ling Soo förväntat sig. Komplikationer uppstår mellan huvudpersonerna, vilket är legio i en romantisk komedi.

Colin Firth är bra i rollen som den uppblåste cynikern Wei Ling Soo och Emma Stone är förtjusande som hans motspelerska. Ändå fungerar inte samspelet dem emellan särskilt bra, inte ens i magiskt månsken. Kanske handlar det om parets åldersskillnad. Hur som helst, en romantisk komedi förutsätter att personkemin fungerar. Tänker till exempel på hur det gnistrade mellan Katharine Hepburn och Spencer Tracy i de gamla Hollywood-komedierna.

En annan komediförutsättning är också en intelligent dialog. Det har denna film naturligtvis, även om dialogen ibland går en aning på tomgång.

”Magic in the Moonlight” får tre filmögon.
2014-08-17