Hugh Laurie och Leighton Messter i Livet på Orange Drive.

Regi: Julian Farino
Manus: Jay Reiss och Ian Helfer
Filmfoto: Steven Fierberg
Skådespelare: Hugh Laurie, Catherine Keener, Oliver Platt, m.fl.
Genre: Komedi, drama
Land: USA
Ålder: Från 7 år
Längd: 90 min
Distributör: AB Svensk Filmindustri
Biopremiär: 16 november 2012
Imdb

Intressanta karaktärer i annars rörig och tunn story om småstadstristess.
Två grannfamiljer, som hållit ihop länge, blir överraskade när Nina (Leighton Meester), dottern till den ena familjen, slutligen kommer hem efter många år utomlands. Familjernas vänskap sätts på prov, då hon inleder en relation med den betydligt äldre grannen David (Hugh Laurie).

Det här är regissören Julian Farinos första riktiga långfilm efter många år som tv-regissör. Tyvärr känns filmen också som ett långt avsnitt i en tv-serie. Leighton Meester gör utmärkt rollen som den oberoende dottern Nina som gör som hon behagar. Hugh Laurie (känd från tv serien House) fungerar i rollen som rastlös pappa, men tar aldrig ut svängarna riktigt.

Det tar ett bra tag innan man förstår vem huvudkaraktären är. Den andra dottern, Vanessa Walling (Alia Shawkat) förklarar familjernas världsbild och även sina egna problem, men försvinner när berättelsen verkligen startar. Rent narrativt är filmen rörig. Berättarrösten återkommer av och till för att förklara sammanhang. Ibland avbryts huvudstoryn och man får följa någon av sidokaraktärerna utan att det bidrar till helheten.

Trots några skämt, så lyfter filmen inte som komedi och dramat blir inte heller speciellt dramatiskt. Alla karaktärer verkar hålla inne med sina aggressioner och vågar aldrig konfrontera varandra. Det resulterar i att alla gör som de vill och berättelsen blir trivial, eftersom konflikterna bara blir hängande i luften.

Skådespelarmässigt fungerar alla, trots att karaktärerna hoppar ibland från seriösa gestalter till tecknade figurer. Det känns genom hela filmen som om filmskaparna aldrig riktigt bestämt sig för vilket ton eller genre man skulle välja. Handlingen är överlag förutsägbar och platt, men dialogerna är faktiskt väldigt bra skrivna.

Ljud och bildmässigt håller filmen högkvalitativ standard, men blir aldrig konstnärligt eller tillräckligt intressant. Slutsatsen blir en ganska slätstruken film, som blir lätt att glömma. Men trots en del brister var filmen ändå en någorlunda positiv upplevelse, kanske för att den aldrig lovade något från början.

Två filmögon får den för sin charm och realism, huvudsakligen dialogmässigt.

2012-11-16