Intresset för talkshow-stjärnan Katherine (Emma Thompson) dalar och tittarna sviker hennes program. Dessutom har hon ett rykte att hata kvinnor och omge sig enbart med vita män. I ett desperat läge beslutar hon sig för att genast anställda första bästa kvinna, och så kommer det sig att den helt oerfarna Molly (Mindy Kalling) börjar på redaktionen. Katherine är en hårdnackad bitch som helst inte vill ta kritik eller instruktioner ifrån någon. Hennes mjuka sida får enbart den sjuklige maken Walter (John Lithgow) ta del av och det är endast han som vågar tala om för henne att programmet har varit dåligt i flera år. Ryktet om att hon ska ersättas av någon yngre förmåga visar sig vara mer än bara ett rykte och plötsligt har Katherine, Molly och övriga på redaktionen bara några program på sig att vända trenden. Men problemen stannar inte där, gamla synder kommer upp till ytan och Katherine befinner sig vid ett vägskäl.
Mindy Kalling (mest känd för The Office och Oceans 8) skrev manuset till filmen med Emma Thompson tilltänkt i rollen som Katherine, trots att de två aldrig hade träffat. Och visst märks det att rollen är skräddarsydd för Emma: det är rappa, snabba repliker som studsar ur munnen på ett sätt som bara Thompson kan leverera. Hon har ett androgynt utseende, är extremt välklädd, har valt bort barn för karriären och det är svårt att inte dra paralleller till talkshow ikonen Ellen DeGeneres. Även David Lettermans offentliga tvättande av smutsig byk känns igen. Emma Thompson är perfekt i sin roll, även om jag önskade att den var mer nyanserad och kanske lite mer skruvad för att få upp humornivån. Som det är nu blir det mer småleende än asgarv.
Vad som är svårare att förstå är varför Kalling inte skrev en mer intressant roll till sig själv? Visst är Molly lite rolig emellanåt, men tyvärr inte på det smarta sättet. Jag önskade att hon hade betydligt mer jävlar anamma och inte satt och grät under ett skrivbord så fort livet går henne emot. Dessutom faller hon för kontorets idiot vilket inte heller passar karaktären. I samtliga scener som Katherine och Molly har tillsammans låter Kalling Thompson överglänsa henne vilket är mycket irriterande.
Själva intrigen är det inget fel på och frågeställningarna är de samma som många ledare/företag/kändisar etc. brottas med: Hur håller man sig a jour med omvärldens mångfald när allting alltid kretsat runt vita män tidigare? Får man skämta om allt och till vilket pris? Var går gränsen mellan privatliv och det offentliga? Kalling slarvar bort sin möjlighet att göra något verkligt bra av detta. Manuset hade varit så mycket mer intressant om det hade varit två jämbördiga kvinnor, oavsett ålder/etnicitet/erfarenhet, som sysslade med ömsesidig respekt istället för icke produktivt dyrkande. Slutscenen är så tillrättalagd att jag undrar varför den inte klipptes bort och när Molly vid upprepade tillfällen citerar William Butler Yeats blir det mer snark än skratt.
Late Night får två ögon av fem möjliga.
2019-06-19