Dramadokumentär: Torbjörn Lindqvist
Speltid: 77 min.
Distributör: Folkets Bio
Premiär: 2 februari 2011

Faktatorrt om sångarlegenden Jussi Björling
En dokutmentär om tenoren Jussi Björling är efterlängtad. Fortfarande klingar hans unika stämma i världen via storsäljande inspelningar. Hans konstart är älskad, beundrad och ett ideal för unga sångare. Jussi är rankad som 1900-talets främste sångare jämte Maria Callas och Enrico Caruso. Torbjörn Lindqvist har gjort ett gediget arbete med att samla fakta om tenoren och som han visar upp kronologiskt. Han varvar sånginspelningar med intervjuer med närstående, gamla foton och filmklipp.

Men filmen känns mer som skolfilm än som ett levande porträtt av en stor konstnär. Det är oklanderligt i sak och det är filmens svaghet. Visserligen nämns otrohet och alkoholmissbruk, men smärtan, konflikterna, oron, lusten, problemen, relationerna till kollegor, familj och andra får vi inte veta. Enligt dottern Ann-Charlotte var pappa Jussi sluten både om sitt privatliv och sina känslor. Men en skicklig och enveten dokumentärfilmare skulle grävt, snokat, ställt frågor, dragit slutsatser för att hitta människan bakom yrkesmannen. Jussis förtida död i hjärtattack, bara 49 år, vittnar om förslitning, kanske både av kropp och själ. Filmen känns museal och vi väntar fortfarande på den nakna, opräktiga filmen om Jussi Björling.

Två filmögon för bra fakta och skickligt filmklipp.
Jan-Eje Ferling