Recension: Jane Eyre

eye  eye eye

janeeyre

Regi: Cary Fukunaga
Speltid: 120 min.
Filmkategori: Romantiskt drama
Land: Storbritannien
Premiär: 16 september 2011
Från ålder: 11 år
Distributör: AB Svensk Filmindustri

Smärtsam passion i vackra bilder
Jane Eyre (Mia Wasikowska) är föräldralös och bor först hos sin hjärtlösa, rika moster Mrs. Reed (Sally Hawkins), men skickas sedan till ett sadistiskt barnhem för flickor. Som 18-åring blir Jane guvernant åt flickan Adèle på godset Thornfield hos den excentriske och tungsinte Mr. Rochester (Michael Fassbender). Godset och dess ägare bär på mörka hemligheter, men Jane lyckas vinna Mr. Rockesters hjärta och kärlek uppstår. Efter att ha mött svek och lögner, flyr Jane och hamnar hos St John Rivers (Jamie Bell) och hans systrar, som ger Jane ett hem och ett arbete som lärare åt fattiga flickor. Men Jane dras till Thornfield, som hon finner ödelagt. Men kärleken finns kvar och lyckan ler igen.

Jane Eyre har filmats för bio och TV ett 30-tal gånger. Romanen av Charlotte Brontë från 1847 är en klassiker med alla ingredienser för ett romantiskt mystikdrama. Nya filmversionen håller stilen fullt ut. Det är vackert, välspelat och välregisserat.

Castingen med Mia Wasikowska är lyckad. Hon gestaltar den unga, stolta Jane med stram återhållsamhet och blir aldrig övertydlig eller patetisk. Michael Fassbender är perfekt som den grubblande, karismatiske Mr Rochester. Janes och hans passion är en askungesaga, som alltid berör. Det är sentimentalt, men aldrig sliskigt. Adriano Goldmans filmfoto är förföriskt vackert. Varje bild är som en mästerlig 1700-talsmålning. Filmmusiken är effektiv, men gränsar ibland till det gråtmilda.

Tidshopp i film känns alltid fel. Jag vill ha en linjär berättelse för inlevelse i dramat. Här blir man ofta påmind om att flickan, som spelar Jane som barn, inte alls liknar den vuxna Jane. Men det blir aldrig tråkigt. Dramat arbetar sig hela tiden framåt. Man anar att det går illa, men hoppas att det ordnar upp sig, och det gör det, hyfsat.

Tre starka filmögon för ett vackert kärleksdrama, som inte är nyskapande eller oförutsägbart, men snyggt och spännande.

Jan-Eje Ferling