Recension: Joker

 Phoenix gestaltar det sårbara, galna och tragiska intill perfektion
eye5
Regi och manus: Todd Phillips
Skådespelare: Joaquin Phoenix, Robert De Niro, Zazie Beetz m.fl.
Genre: Brott, drama, thriller
Speltid: 121 min.
Svensk biopremiär: 4 oktober 2019
Distributör: SF Studios

Pressvisningen för höstens största kultrulle liknar inget annat – I Stockholm är den kl. 18 i största salongen på Kungsgatan, som är knökfull med förståsigpåare +1. För er som aldrig varit på en pressvisning är det normala scenariot en handfull stressade kulturarbetare och frilansare glest utspridda i en biosalong kl. 10 på Söder. Ingen glamour, inga popcorn. Ingen hastigt svept öl med några vänner före föreställningen, inga väktare som kontrollerar eventuella smygfilmningar och absolut ingen +1 att dela upplevelsen med.

Men så är Joker inte heller en vanlig filmpremiär. Rollen som den obegripligt elaka skurken i Gotham City, med grönt hår och lila kostym, har genom åren spelats av några av filmvärldens största. 1989 gjorde Jack Nicholson en klassisk clownig tolkning i Tim Burtons Batman, ackompanjerat av Prince soundtrack. Tjugo år senare gör Heath Ledger den oförglömliga Jokern i Christopher Nolans Batmanfilm The Dark Knight, och vinner välförtjänt en Oscar postumt. En rolltolkning så komplex och stark att filmen fortfarande ligger på en fjärdeplats av alla filmer på IMDB, endast slagen av Nyckeln till Frihet (1994) och Coppolas ikoniska Gudfadern 1&2 (1972/1974). 2016 återser vi Jokern i Suicide Squad, denna gång spelad av Jared Leto med grönare hår och fler leksaker än någonsin. Samtliga tre filmer är baserade på det amerikanska företagets DC Comics serier. Mängder av serietidningar, tecknade filmer, TV-serier etc. har gjort Jokern till en av de mest älskade skurkarna genom tiderna.

2019 års version av Jokern är helt utanför serieföretagets tidigare handling. En kraftigt avmagrad Joaquin Phoenix spelar rollen som den socialt missanpassade Arthur Fleck som lever med sin sjuka gamla mamma (Frances Conroy) i Gotham City under yuppie erans start. Stadens arbetarklass är hårt drabbad av sopstrejk, laglöshet och fattigdom. Fleck drömmer om en karriär som komiker men, trots ansträngningar, kommer han aldrig längre än till ett arbete som sjukhusclown och levande reklamskylt, vilket gör honom till en ständig måltavla för trakasserier. När han i pressade situationer får tvångsmässiga och plågsamma skrattanfall, har han ett kort att visa som förklarar att hans störning beror på en nervskada. Det vansinniga skrattet är således inget han kan styra över, men är bara ett av många psykiska problem. Han träffar regelbundet en socialsekreterare för att få ut sina mediciner för att hålla sig på rätt sida av galenskapen. På kvällarna tittar han på Murray Franklins (Robert De Niro) komedishow tillsammans med sin mamma och drömmer om dagen han själv ska slå igenom och slippa vara en betydelselös, bespottad och osynlig människa.

Regissören Todd Phillips (mest känd för Baksmällan-trilogin) är öppen med att Martin Scorsese inspirerat honom i arbetet och filmen har tydliga referenser till Taxi Driver (1976) och King of Comedy (1982), båda med Robert De Niro i huvudrollen. Målsättningen är att ge publiken en realistisk förklaring till varför Jokern är den han är och tillsammans med Phoenix makalösa rolltolkning lär vi känna en Joker som för första gången är rakt igenom mänsklig. Den karaktär som vi tidigare älskat att hata väcker helt nya känslor hos mig som tittare. Det är plågsamt att se Flecks drömmar gång på gång slås i spillror. Hur han förlöjligas, utnyttjas och förminskas. Hur hoppet sakta släcks inom honom och hur förvandlingen till det våldsamma tillslut är oundvikligt. Han brutala beteendet är snarare att ses som rimligt och rättfärdigat än förkastligt. Konsekvensen av en, i dubbel bemärkelse, ensam mans handling får långtgående effekter i samhället och snart är Gotham en kokande kittel av förtryckta underklassinvånare iförda clownmasker. De som förväntar sig en superhjältefilm i grälla färger kommer troligen bli besvikna. Arthur Fleck är och förblir en utstött och missförstådd antihjälte rakt igenom.

Filmen fick åtta minuters stående ovationer vid filmfestivalen i Venedig i år och vann Guldlejonet för bästa film. Vinsten är helt och hållet Phoenix förtjänst, övriga karaktärer och roller är mestadels bara där som en spegling av eller förklaring till Arthur Flecks psykiska tillstånd. I andra sammanhang hade det inte varit tillräckligt men här räcker det lång väg. Phoenix gestaltar det sårbara, galna och tragiska till största perfektion. Hans krökta beniga rygg, hans märkliga dans och plågade blick under de hysteriska skrattanfallen trollbinder mig från början till slut. Lägg där till en ständigt närvarande och obehaglig ljudmatta, ett perfekt musikval och ett tydligt depressionsfilter över såväl miljö som foto och är jag övertygad om att ytterligare nomineringar och priser är att vänta i flera kategorier. Kanske håller det hela vägen fram för den trefaldigt Oscarsnominerade Phoenix (Gladiator, Walk the Line, The Master) så att han, liksom sina tre tidigare nämnda Joker-föregångare, kan stoltsera med filmbranschens finaste pris.

Joker får fem välförtjänta ögon av fem möjliga.
2019-10-03