I år är det 50 år sedan den hyllade sångerskan och skådespelerskan Judy Garland dog till följd av en överdos. Nu aktuella ”Judy” handlar om stjärnans sista månader i livet. Det är sent 60-tal och Judy Garland gör come back på ”The Talk of the Town” i London. Bakom sig har hon en lång och framgångsrik karriär som nu är i dalande. Judy Garland är 46 år, omgift för femte gången med en betydligt yngre man. Ekonomin är i botten och hälsan vacklar. Hon kämpar med exmaken om parets barn.
Många kvinnliga film- och musikstjärnor har delat Judy Garlands öde, märkta av hårda krav som artister i Hollywoods drömfabrik. Jag tänker till exempel på Marilyn Monroe. I Judy Garlands fall spelar film-mogulen Louis B Mayer en avgörande roll för hennes sorgliga öde. Han är mannen bakom MGM:s stora stjärnor från 1920-tal till 50-tal. Mayer upptäcker Judy Garland tidigt, driver på hennes karriär, undergräver hennes unga självförtroende och introducerar henne till ett livslångt beroende av bantningspiller och sömnmedel.
När populärkulturens kvinnliga stjärnor söker lindring för den hårda press de lever under kan lösningen bli alkohol, droger, nya älskare och drömmar om come back. Tragiken i stjärnornas öden exploateras ofta hårt av filmindustrin. Filmerna, ofta kryddade med sentimentalitet, brustna drömmar, drogmissbruk och för tidig död, finner lätt sin publik.
”Judy” följer samma dramaturgi. Förra årets ”Film Stars Don´t Die in Liverpool” (2017) handlar om den en gång uppburna Hollywoodstjärnan Gloria Grahams sista turné i Storbritannien. Jazzsångerskan Billie Holidays liv som drogberoende i ”Lady Sings the Blues” (1972) är ett annat exempel, liksom filmen om Janis Joplin-kopian ”The Rose” (1979) och dokumentären ”Amy” (2015) om sångerskan Amy Winehouse korta liv.
”Judy” bärs upp av 50-åriga Ocarsvinnaren Renée Zellweger. Bakom sig har hon bland annat succéer som ”Chicago” (2002) och de populära Bridget Jones-filmerna (2001-2016). På filmens London-scen ger hon allt, precis som förebilden sägs ha gjort. Renée Zellweger sjunger själv flera av Garlands parad-nummer, som ”Somewhere over the Rainbow” och ”Get Happy”.
Zellwegers porträttlika, kyliga version av Judy Garland mixar tragik, sentimentalitet, dåligt självförtroende med en divas stolta insikt om sitt värde. Det är väl funnet. Filmen igenom störs jag dock av de förödande kvickheter och dräpande ”one-liners” som Judy, likt en stå-upp-komiker, strör omkring sig på och utanför scenen.
Musikalen ”End of the Rainbow” som ”Judy” bygger på, har framgångsrikt spelats både i Londons West End och på Broadway. Filmen snickrar vidare på legenden Judy Garlands sista dagar som musikal, men tillför inte mycket om människan bakom legenden. ”Judy” är och förblir förutsägbar för den som, likt mig, inte vill låta sig förtrollas av den sentimentala filmsagan.
Jag ger ”Judy” tre filmögon av fem.
2019-10-04
