Filmer av den produktive franske regissören Francois Ozon är ibland gåtfulla och oförutsägbara, men ofta stimulerande att ta del av. Ta till exempel den udda thrillern ”Swimmingpool” (2003) och relationsdramat ”Bakom stängda dörrar” (2012) eller den intressanta ”Tiden som finns kvar” (2005) om en ung mans död i cancer.  Ozon, som också alltid står för manus, antyder enbart hur hans filmer kan ses. Filmerna är öppna för olika tolkningar och det är betraktaren som bedömer vad som är orsak och verkan, relevant och mindre relevant.

Denna svårtydda berättarteknik tillämpar Ozon tydligt i sin nya film ”Isabelle” om en skolflicka som vid 17 års ålder prostituerar sig. Isabelle blir i Ozons film mycket av en psykologisk gåta eller, som vissa recensenter påpekar, tonårsversionen av Severine (Caterine Deneuve) i Bunuels film ”Dagfjärilen” (1967). Severine är den unga läkarhustrun som, likt Isabelle till synes utan orsak, prostituerar sig under eftermiddagarna.

Isabelle (Marine Vacht) lever på ytan ett välordnat liv i Paris med en mor (Géraldine Pailhas) som är läkare, en styvfar (Frédéric Pierrot) och en yngre bror (Fantin Ravat). Vi anar att hennes relation till fadern i Italien är dålig, att modern har ett förhållande utanför äktenskapet, att Isabelle som liten var en ”pojkflicka”, att Isabelles första sexuella erfarenhet blir en besvikelse och att hon och hennes bror konsumerar pornografi på nätet.

Ingen av samhällets vanliga förklaringsmodeller för prostitution håller i Isabelles fall. Hon är varken offer för våld eller tvång. Pengarna har hon egentligen inget behov av. Möjligen blir prostitution Isabelles sätt att utforska sin makt över männen och sin egen sexualitet. Kanske söker hon på detta självdestruktiva sätt också efter en fadersgestalt. Regissören ger som väntat inga tydliga svar, enbart antydningar.

”Det var som en lek”, förklarar Isabelle för sin psykolog, efter att polisen har avslöjat hennes affärer på hotellrummen i Paris.

Det finns tyvärr ett voyeuristiskt drag i Ozons film som drar ner helhetsintrycket.  Det är den omfattande exponeringen av Isabelles nakna kropp, aldrig hennes partners, i filmens otaliga sexscener. Sexscenerna tillför för övrigt mycket lite till förståelsen av Isabelle. De finns med av helt andra (förmodligen kommersiella) skäl. Trots denna invändning är det ett spännande psykologisk porträtt av en ovanlig tonårsflicka som Ozon och skådespelerskan Marine Vacht ger oss.

Filmen får tre starka filmögon.
20140805