Annas (Juliette Binoche) hus är i sorg. Hennes make har gått bort och hon verkar otröstlig. Speglarna täcks med svarta dukar. Men så dyker en oväntad gäst upp. Det är Jeanne (Lou de Laãge), flickvän till Annas son Giuseppe, som bjudit ditt henne för att tillbringa påsken med honom och hans familj. Dagarna går och Jeannes besök livar upp Anna. Men sonen Guiseppe verkar inte komma och Anna måste berätta den fruktansvärda sanningen för Jeanne.
Regissören Piero Messina har skapat en vacker film full med symboliker. De första bilderna med den tomma gårdsplanen, där bara en röd plastmadrass virvlar omkring, rum i halvmörker, klassiska möbler, som står livlösa och sonens rum, som står obäddad och ostädad. I första halvan av filmen verkar tiden stå stilla. Änkan sitter bruten i halvmörker. Väntar hon på något eller någon, trots allt?
Man kan se filmen som en visuell resa, en liten film, som växer under föreställningen, men ändå aldrig når någon kulmen. Möjligen kan påskfirandet på slutet i den sicilianska staden ses som en antiklimax, ett icke-mirakel av Jungfru Maria, som bärs omkring bland folk med marscherande Klu Klux Klan-liknande män.
Juliette Binoche vann en Oscar 1997 för bästa biroll i ”The English Patient” från 1996. Hon har vunnit många andra filmpriser och nominerats för ändå fler. Hon är en stor artist. Med små medel berättar hon exakt vad som händer inom hennes rollkaraktär. Hon kan se gammal ut genom sitt uttryck, för att i nästa ögonblick blomma upp som en ung, glad skönhet. Rollen som Anna är just därför intressant och Binoche är givetvis lysande. Lou de Laâge som den unga Jeanne tar här stora steg från tidigare roller som rastlös tonåring. Här visar hon hur hon växt som skådespelare.
Filmen är som en mörk saga om den erfarna änkan och den unga jungfrun, som av ödet möts, tröstar varandra och sedan skiljs för alltid. Deras vänskap är tudelad. I början sökande, osäker och sedan intim och förtrolig. Det finns antagligen också en outtalad konkurrens mellan dem om Guiseppes kärlek. Men de balanserar förändringen utmärkt, när smärtan kommer både viker och kommer igen.
”I väntan på ett mirakel” har redan vunnit priser bl.a. FEDIC Award Special Mention, Leoncino d´Oro Agiscuola Award och SIGNIS Award Honorble Mention vid Venedigs Film Festival 2014. Men den kommer nog att få kämpa för att nå sin publik. Filmen är vacker och välspelad, men långsam. Dialogen är sparsam, men uttrycken desto fler.
Filmen får ändå fyra filmögon av fem för sitt vackra filmfoto av Francesco Di Giacomo, finstämda regin av Piero Messina, men framförallt de båda kvinnorna i huvudrollerna.
2016-08-12