Den finlandssvenske regissören Klaus Härös film ”Fäktaren” utspelar sig i Estland under tidigt 50-tal. Stalin lever och andra världskriget är fortfarande en realitet för landets befolkning. Filmens förtexter berättar att Estland under andra världskriget först ockuperades av Sovjetunionen, sedan besattes av Tyskland, för att åter erövras av Sovjetunionen 1944. Landet förblev en Sovjetrepublik fram till självständigheten 1991.

”Fäktaren” handlar om den unge estländaren Endel Nelis (Märt Avandi) som kommer med tåget från Leningrad till den lilla staden Haapsalu vid Östersjön. Där har sovjetmakten ett starkt grepp över styret. Stadens manliga befolkning är halverad. De ensamstående mödrarna dubbelarbetar för att hålla ihop familjerna. Endel Nelis anställs som gymnastiklärare. I arbetet ingår att organisera fritidsverksamheten för eleverna. Han startar en fäktningsklubb som inbjuds delta i en turnering i Leningrad. Ender Nelis, som är fäktare på elitnivå och eftersökt av den ryska säkerhetspolisen, tvingas välja mellan att hamna i arbetsläger om han återvänder eller att svika barnen som han blivit något av en fadersfigur för.

Liksom i tidigare filmer ”Elina – som om jag inte finns” (2003) och ”Den bästa av mödrar” (2005) söker Klaus Härö sig tillbaka i nutidshistorien till människor och miljöer som sällan skildras på vita duken. Han berättar i sina vackra och miljömässigt helgjutna filmer om människans utsatthet, ofta i förhållande till den politiska makten. Nästan alltid anlägger han ett barnperspektiv på detta maktförhållande.

Även i ”Fäktaren” tillhör barnen i Haapsalu de utsatta. Men deras okuvliga vilja för filmens handling framåt. Barnen driver Endel Nelis att först motvilligt, sedan engagerat, lära ut fäktningens ädla konst. I denna sport från en förgången tid har barnen hittat några av de värden som tycks förlorade under krigets umbäranden och fäders frånvaro. Filmens fäktningsscener speglar glädje, kämpaglöd och disciplin. Sportens skönhet är också väl fångat i dessa scener.

Klaus Härö kan regissera barn. Barnskådespelare gör utmärkta insatser i alla hans filmer. I ”Fäktaren” är det rolltolkningarna av Liisa Koppels flicka Marta och Joonas Koffs pojke Jan som imponerar.

”Fäktaren” blev Finlands Oscarbidrag 2016. Den nominerades också till en Golden Globe, men blev utan statyett i båda fallen.

”Fäktaren” uppges bygga på verkliga händelser med avsteg för vad dramaturgin kräver. Med detta sagt måste också sägas att filmen slut kan upplevas som tillrättalagt i en annars viktig och välgjord film.

Jag ger, trots denna invändning, fyra filmögon av fem till ”Fäktaren”
2016-08-13