Recension: Helene

En vacker film om en stolt och tillbakadragen kvinnlig konstnär i en annan tid
eye4
Regi: Antti Jokinen
Manus: Antti Jokinen, Marko Leino efter Rakel Liehus roman
Genre: Drama
Foto: Rauno Ronkainen
Musik: Kirka Sainio
Medverkande: Laura Birn, Pirkko Saisio, Johannes Holopainen, Krista Kosonen, Jarkko Lahti m fl.
Längd: 122 minuter
Land och år: Finland 2020
Distribution: Nonstop Entertainment
Svensk premiär: 14 augusti 2020

Helene Schjerfbeck (1862-1946) tillhörde Nordens första generation kvinnliga konstnärer som studerade måleri i Paris. Med tiden ska hon också bli en av Nordens stora inom konsten. Paristudierna med målarsystrarna Helena Westermarck och Maria Wiik, liksom åtskilliga resor till Frankrike, Italien och England under första hälften av Schjerfbecks liv gav henne en gedigen inblick i vad som rörde sig i det europeiska konstlivet.

Omkring 1900 drog Helene Schjerfbeck sig tillbaka till Hyvinge norr om Helsingfors. Under arton år levde hon och modern Olga i ett rum och kök på sina pensioner och den knappa inkomst som konsten gav. Helene Schjerfbeck går sin egen väg och använder bara den samtidskonst som hon finner intressant i det egna måleriet. I konstkretsar blir hon snart glömd och genomgår en livskris. Vid tiden för filmens början stöttas hon av målarsystern från förr Helena Westermarck (Krista Kosonen) och konsthandlare Gösta Stenman (Jarkko Lahti).

Ungefär 1915 tar regissören Antti Jokinens film ”Helene” vid. Han berättar en bitterljuv kärlekshistoria som utspelas under några viktiga år i Helene Scherfbecks liv. Hon är på väg mot nytt erkännande som konstnär när hon möter den konstintresserade jägmästaren och amatörmålaren Einar Reuter (Johannes Holopainen) och förälskar sig i honom. Hon är 53 år, han är 19 år yngre och stationerad i Torneå. Kärlekshistorien är dödsdömd, men övergår med tiden i livslång vänskap och brevväxling. Reuters beundran för Schjerfbecks måleri resulterar i en biografi som utkommer efter hennes död.

Antti Jokinen har gjort ett igenkännande porträtt av en stolt och tillbakadragen konstnär och kvinna som möter kärleken i en annan tid. Filmen bygger på den finska romanen ”Helene” av Rakel Liehus. Till sin hjälp har Antti Jokinen ett vackert foto och, inte minst, skådespelerskan Laura Birn. Hon gestaltar trovärdigt med små väl valda medel Helene Schjerfbeck i en tid när kvinnors konstnärliga ambitioner var starkt begränsade. I filmen talar Helene finska, trots att familjen Schjerfbeck var finlandssvensk. Regissören förklarar detta brott mot trovärdigheten som en kommersiell eftergift till finländska producenter.

Mor Olga och Helene lever i ett ordkargt och känslomässigt komplicerat förhållande. Olga, utmärkt spelad av Pirkko Saisio, värdesatte aldrig dotterns måleri och krävde hjälp med hushållsarbetet. I ett av sina många brev till Einar Reuter skriver Helene Schjerfbeck: ”Ni kan ej tänka Er huru mycket arbete det hopades medan jag målade, nu skall allt lappas, repareras, svamp, lingon rensas och äplen skalas och när min mor står i kö får man hjelpa, diska och koka hemma”

Likt andra stora konstnärer målade Helene Schjerfbeck självporträtt livet igenom. I 40 porträtt granskar hon osentimentalt sitt ansikte och åldrande. Det vackra självporträtt som kom till 1915 finns nu på Ateneum i Helsingfors och visar en blek men stolt kvinna med ostyrig lock i håret. Hektiska rosor på kinderna kontrasterar mot den mörka bakgrunden. Penslarna, de viktiga arbetsredskapen, skymtar i en röd burk. Över hennes huvud ses namnet Helene Schjerfbeck i silverbokstäver.

Porträttet stämmer väl med kvinnan och konstnären i filmen. Jag ger fyra filmögon av fem till den sköna ”Helene”.
2020-06-13