Regi: David Yates Spektakulär final på klichéartad saga. Harry Potter (Daniel Radcliffe) och hans vänner Ron (Rupert Grint) och Hermione (Emma Watson) vill göra slut på Voldemorts välde och befria Hogwarts och förinta de onda krafterna. Utmaningarna kommer och striderna intensifieras till sitt yttersta. Harry Potters liv är i fara, men innan dess får han överraskande fakta om sin bakgrund. Den sista filmen om Harry Potter är en värdig avslutning på filmvärldens mest framgångsrika långfilmsserie i åtta delar, som började som barnfilm, men mognade till familjefilm för alla åldrar. Det är imponerande hur man lyckats visualisera J.K. Rowlings böcker och både gestaltat och utvecklat karaktärerna, miljöerna och stämningarna. All möjlig kompetens på grafik och effekter har använts och resultatet inger respekt. Men handlingen upprepar sig intill leda. Alla klichéer finns med. Kampen mellan det onda och goda, konflikter mellan unga och gamla, de vackra och de fula, hjältarna och skurkarna. Det finns dessutom alltför stora likheter med Star Wars och Sagan om ringen, som bygger på samma tema, men i annat utförande. Det är alltså samma historier filmvärlden berättar om och om igen, i olika förklädnader och med allt skickligare förförelsekonster, och gör det allt bättre. Men handlingen ger inga budskap om hur man lever ett värdigt, bra liv som världsmedborgare i en komplex tillvaro och hur man bygger goda relationer. Idealen är förenklade intill stereotyper. Moral och sensmoral, som är livsviktiga för, inte minst, den yngre publiken som ska bygga sin världsbild och sin människosyn, ger ingen färdriktning till att skapa solida, friska värderingar. Men filmbranschen vill underhålla och tjäna pengar och Harry Potter är deras förmodligen största guldgruva. Filmerna har genererat otaliga, vinstgivande sidoprodukter som spel och leksaker. Och publiken verkar nöjd, om än inte alla.Skådespelarnas insatser är bra för de enkla rollfigurer de framställer. Daniel Radcliffe är rörande som Harry Potter, men visar också beslutsamhet och handlingskraft. Men tyvärr framställs ofta onda rollkaraktärer med fysiska handikapp. De är deformerade freaks, fula troll, dvärgar eller djurliknande människor. De goda är oftast vackra, attraktiva och harmoniskt byggda. Konsten har alltid framställt det onda som fult och vanskapt och vi verkar ha köpt den beskrivningen. Det som gör sista Harry Potter-filmen till en stor upplevelse är den visuella kraft och fantasi den äger. Ytan tar över handlingen, med besked. Bilderna är mörka, allvarliga, eleganta och rika på detaljer. Man tvivlar aldrig på äktheten. Det är utmärkt hantverk. Man är som publik fokuserad på storyn och har aldrig tråkigt. Ändå blir eftersmaken lite unken. Vad fick jag som publik, egentligen? Blev jag berörd på ett djupare plan? Har filmen berikat min livssyn och syn på världen?3D är fortfarande mest till besvär. Bildkvalitén försämras; Färgerna bleknar, skärpan avtar och bilderna förmörkas. Filmen får fyra filmögon för fantastisk syntes av datorgrafik och verklighet, hisnande scenografi, fin casting, bra regi och suggestiv musik. Jan-Eje Ferling |
