Recension: Greenberg

eye eye eye eye

greenberg

Regi: Noah Baumback
Speltid: 107 min.
Premiär: 21 maj  2010
Distributör: AB Svensk Filmindustri 

Lysande om vilsenhet
Roger Greenberg (Ben Stiller) är en neurotisk 40-åring, som nyligen skrivits ut från sjukhus efter ett nervsammanbrott och inte vet hur han ska gå vidare med sitt liv. Roger tar hand om sin brors villa i L.A. när denne åker till Vietnamn med sin familj. Broderns hemhjälp, 27-åriga Florence (Greta Gerwig), hjälper Roger tillrätta och när broderns schäfer Mahler insjuknar, får Roger och Florence anledning att lära känna varandra. De inleder en problematisk relation. Roger söker samtidigt upp gamla vänner för att försöka knyta an igen, men alla har sitt och backar.

“Jag lever inte i nuet, utan i det förgångna, då jag inte heller levde i nuet”, säger Roger, vilket beskriver hans vilsenhet i tillvaron. Orsaken till hans problem får vi aldrig veta och Roger själv anklagar hellre sin omgivning än att försöka klarlägga sitt eget liv. Han är rättshaverist och skriver arga brev till olika företag för att klaga och lägga fram sina lösningar.

Ben Stiller är briljant som den problematiske Roger. Med sitt kroppsspråk och ryckiga beteende, sina blickar och skickliga replikföring gestaltar han genialt en medelålders man i livskris. Filmen beskriver ett skeende mer än ett traditionellt amerikanskt filmdrama med början och slut, vilket gör den mer trovärdig.

Greta Gerwig´s Florence är lika övertygande som den måttligt begåvade tjejen, som lever i sin ungflickslya och inte vill/kan bli vuxen. Hon blir sårad av Rogers orättvisa attacker, men förstår hans förtvivlan när hon säger “Hurt people, hurt people” (kränkta kränker andra).

Filmens casting, foto, miljöer, rekvisita, klippning och inte minst musik och utmärkta manus med sin svarta humor bildar en helhet som man hoppas bidrar till amerikansk films kliv från kassanöje till filmkonst.

Fyra starka filmögon för ett mänskligt, tragiskt och genialt berättat drama om ensamhet och saknad.

Jan-Eje Ferling