Peter Farrellys nya film Green Book är döpt efter den lilla manual som afro-amerikaner i USA kunde följa för att hitta restauranger och motell där de var välkomna under eventuella bilresor i mitten på 1900-talet. Detta kan tyckas apart och chockerande för oss i Sverige som lyckligtvis inte har samma plågsamma historia av slaveri och lagstadgad segregering baserat på människors hudfärg. Dessvärre är de amerikanska historieböckerna, fram till relativt nyligen, fyllda med sidor som berör just detta. Farrelly, som egentligen främst är känd som komediregissör, plockar i sin senaste produktion oförskräckt fram ett kapitel ur historieboken från den amerikanska södern år 1962.
Frank ’Tony Lip’ Vallelonga är en storvuxen, ljushyad man från medelklassens The Bronx. Han är utkastare, dörrvakt, familjefar och make. Lip är obelevad och burdus, känd för ett häftigt humör och sitt icke-verbala sätt att lösa konflikter. När klubben han arbetar för stängs för renovering anställs han som chaufför åt den kultiverade pianisten Dr. Don Shirley. Tanken är att han ska följa med Dr. Shirley på en åtta veckor lång turné genom den amerikanska södern. Det enda problemet? Dr. Shirley är mörkhyad, och i södern råder fortfarande lagar som legaliserar rasism och definierar mörkhyade personer som andraklassens medborgare.
Green Book är på många vis en klassisk roadtrip-film men skillnaden är att den också är ett stycke amerikansk historia. Filmen är baserad på den sanna berättelsen om pianisten Donald Shirley och relationen till hans chaufför. Den framställer det fruktansvärda sätt som afro-amerikaner behandlades på under Jim Crow lagarna men den skildrar också en oväntad, varm och spirande vänskap mellan två till synes väldigt olika män. Nick Vallelonga, den riktiga Tony Vallelongas son, har varit med och skrivit manus men filmen har i efterhand blivit starkt kritiserad av Donald Shirleys kvarlevande familjemedlemmar som hävdar att den inte visar en korrekt bild av de båda männens personligheter eller relation. Vad som faktiskt hände under den där bilresan går alltså att debattera men det påverkar lyckligtvis inte filmens emotionella effekt eller skådespelarnas enastående prestationer.
Rollsättningen är minst sagt oväntad. I rollen som den oborstade halvitalienaren Tony ser vi dansken Viggo Mortensen, kanske mest känd för sin oförglömliga insats som krigaren Aragorn i Sagan Om Ringen trilogin. Vid första anblick tycks detta vara det mest absurda skådespelarvalet man kan tänka sig men knappt tio minuter av filmen hinner passera innan Mortensens bakgrund är som bortblåst och han smält samman med sin nya roll. Mortensen har inte bara lagt på sig 20 kilo för att till det yttre efterlikna Vallelonga, han har även lagt sig till med en helt ny accent, retorik och ett rörelsemönster som inte går att spåra till någonting han tidigare gjort. Det är ingen tvekan om att förarbetet med rollen som Tony Vallelonga varit minutiöst, Mortensen är övertygande och fullkomligt fenomenal.
Ett mindre oväntat skådespelarval är Mahershala Ali i rollen som Dr. Don Shirley. Ali har en gedigen karriär bakom sig men nådde allmän uppmärksamhet år 2016 för sin roll i Barry Jenkins Moonlight, en roll som bland annat belönade honom med en Oscar för bästa manliga biroll. Då spelade han en hårdhudad knarklangare men precis som med Mortensen finns inga spår av tidigare prestationer kvar. I rollen som Dr. Shirley är Ali elegant och förfinad ända ut i fingertopparna. Han är så omsorgsfullt förnäm att han framstår nästan kunglig och det är en fröjd att se. Olikheten mellan honom och Mortensens gemena karaktär kunde inte varit större.
Mahershala Ali har också den där typen av leende som kan lysa upp ett helt rum och till och med penetrera en bioduk och nå hela vägen ut i salongen. De få gånger han ler i filmen så gör han det med hela ansiktet och det är som att stirra rakt på solen. Allt annat bleknar och filmen får en välbehövlig varm ton, mitt i den gråa verklighet den utspelar sig i.
Historien och händelseförloppet är förutsägbart men på ett sätt som känns mer bekvämt än tråkigt. I en värld där allt tycks upp och ner, där människor skiljs åt och värderas baserat på hudfärg, så är det tröstande att se att åtminstone denna berättelse kan utspela sig precis som väntat. Har man sett mycket film börjar man tillslut kunna se regi och givna instruktioner överallt i en filmproduktion men Farrelly lyckas behändigt nog med konststycket att regissera Green Book utan att göra sin närvaro uppenbar i det färdiga resultatet. Det är uppfriskande och lämnar rum åt skådespelarnas egna makalösa tolkningar. Då varken manus eller regi känns sensationellt eller speciellt nytänkande får skådespelarna själva ta över och bära det hela, vilket de gör med bravur. Filmen vilar således tungt på Alis och Mortensens professionella axlar och tillsammans lyfter de produktionen till toppen.
Fyra av fem filmögon.
2018-12-21
