Alice Englert och Elle Fanning i Ginger och Rosa.

Regi och manus: Sally Potter
Filmfoto: Robbie Ryan
Skådespelare: Elle Fanning, Alessandro Nivola, Christina Hendricks, Alice Engert, Anette Benning, Timothy Spall
Land: Storbritanninen
Speltid: 90 minuter
Åldersgräns: 15 år
Biopremiär: 9 augusti 2013
Distributör: TriArt Film
Länk till Imdb

Fina aktörer i ojämt drama med stark final.
Ginger (Elle Fanning) och Rosa (Alice Engert) föds samtidigt som bomben faller över Hiroshima. Genom en serie snabba klipp följer vi deras uppväxt fram till 1962 och Kubakrisen. Hotet om atomkrig och total förintelse ligger över London.

Titeln ”Ginger & Rosa” är lite missvisande för filmen handlar mer om Ginger än om Rosa. Rosa är en central karaktär i början men blir mer och mer av en biroll. Desto viktigare är fadern Roland (Alessandro Nivola) som Ginger ser upp till. Roland pratar om vikten av frihet och att leva i nuet och Ginger vill ta efter honom.

Men ju längre filmen går ju mer börjar man hata denne vidrige person vars frihetsivrande enbart handlar om att han inte vill ta ansvar utan göra som han vill på andras bekostnad. Han förstör livet för Gingers mamma, suveränt spelad av Christina Hendricks. Bättre förebilder och stöd blir då gudfadern Mark (Timothy Spall) i en fin liten roll och hans vän Bella (Anette Benning) när Ginger börjar få ångest inför världens undergång.

Filmens foto är vackert och ljust och musiken är stämningsfull; Potter lägger in musik av Thelonious Monk och Apache av The Shadows. Men efter en intressant början, så börjar filmen gå på tomgång i ett långt parti. Det känns som filmen inte tar fart. Sen kommer slutet. Filmen för bisarrt nog tankarna till Roger Cormans De Blodtörstiga som också har en seg mittparti, men lyfts till enorma höjder av ett fantastiskt slut. Elle Fanning gör en extremt kraftfull insatts och slutet är det starkaste jag sett i år.

Ginger och Rosa får fyra filmögon.

2013-07-31