Recension: Galna av lycka

Två ”galna” kvinnor i en dramakomedi om det absurda, tragikomiska och allmängiltiga i mental ohälsa
eye3
Originaltitel: La pazza gioia
Regi: Paolo Virzi
Manus: Paolo Virzi och Francesca Archibugi
Medverkande: Valeria Bruni Tedeschi, Michaela Ramazzotti, Valentina Carnelutti m. fl.
Filmfoto: Vladan radovic                                
Klippning: Cecilia Zanuso
Genre: dramakomedi
Längd: 118 minuter
Land och år: Italien 2016
Svensk biopremiär: 9 juni
Distribution: Scanbox Entertainment

Regissören Paolo Virzi arbetar i filmen ”Galna av lycka” utifrån den italienska komeditraditionen ”Commedia all’italiana” som grundlades på 60-talet. Det är en genre där satiren är vassare och samhällskritiken tydligare än i Hollywoodkomedierna. Namnet är hämtat från Pietro Germis film ”Skilsmässa på italienska (1961). Verksamma regissörer inom genren har bland andra varit Mario Monicelli, Lina Wertmüller och Ettore Scola.

Paolo Virzi vill med ”Galna av lycka” fokusera på dagens mentalvård där lugnande mediciner får ersätta rehabilitering i Italien liksom andra västeuropeiska länder. När han skrev filmens manus tillsammans med sin medförfattare hade paret troligen McMurphys uppror mot Syster Ratcheds disciplin och psykofarmaka i tankarna (”Gökboet” 1975). Paolo Virzi framhåller också i en tidningsintervju filmens likhet med ”Don Quijote” där Riddaren av den sorgliga skepnaden agerar utifrån en inre logik som roat bokläsare i århundraden.

Paolo Virzi tycks också ha hittat litterära referenser till sina två huvudpersoner i det ständigt väntade paret Vladimir och Estragon i Harold Pinters teaterpjäs ”I väntan på Godot”. Komikerparet Helan och Halvan är en annan möjlig filmisk förlaga liksom även Thelma och Louise på flykt undan lagen i filmen med samma namn.

Beatrice och Donatella är intagna vid ett mentalsjukhus i Toscana där de drömmer om lyckan utanför sjukhusmuren. En dag rymmer de för att ”leta efter lite lycka”.
– Vi är galna, säger den ängsliga och depressiva Donatella som bär på tung sorg och svarta tatueringar.
– Formellt sett ja, svarar den dominanta mytomanen Beatrice.

Beatrice (Valeria Bruni Tedeschi) och Donatella (Michaela Ramazzotti) kompletterar varandra som motsatser ofta gör. Den ena utmärglad, tragisk och fåordig (Donatella), den andra yppig, levnadsglad med hemvist i den italienska överklassen (Beatrice). Mest imponerar Valeria Bruni Tedeschi i rollen som Beatrice. Hon för med sitt magnifika utspel tankarna till skådespelerskan Anna Magnani i sin krafts dagar. Liksom Magnani har Bruni Tedeschi förmågan att dominera de scener hon medverkar i. Hon är, med bakgrund också som regissör och manusförfattare, en god komedienne som förekommit i många italienska och franska filmer. Nu står Valeria Bruni Tedeschi för mycket av den absurda komiken i filmen. Tragiken svarar Michaela Ramazzotti utmärkt för.

Mytomaner är vi människor lite till mans.  Många orkar inte bära riktigt stora förluster. Tillsammans förmedlar Beatrice och Donatella det absurda, tragikomiska och allmängiltiga i sin ohälsa och lockar fram vårt skratt och medlidande.

Den diskussion om mentalvården som regissören säger sig vilja föra skyms tyvärr något av de två ”galna” kvinnornas vilda öden och äventyr i frihet.  Även en italiensk komedi sätter förmodligen gränser för vad som är möjligt inom genren.

Det blir tre starka filmögon av fem för ”Galna av lycka”.
2017-06-04