New York 1940-tal. Verklighetsbaserad berättelse om den rika arvtagerskan Florence Foster Jenkins (Meryl Streep) som är en kvinna som i hela sitt liv drömt om att bli en stor operasångerska. Hon älskar musik, lever för musik och älskar att sjunga – detta trots att hon har en total avsaknad av talang, musiköra eller sångröst.
Hon blir påhejad och peppad att fortsätta av sin man St. Clair (Hugh Grant) som vet hur viktig musiken är i hustruns liv. Florence karriär och grammofoninspelningar bekostades av hennes arv. Hennes sista konsert genomfördes på inget mindre än ett utsålt Carnegie Hall i New York.
Meryl Streep är min kvinnliga favoritskådespelerska, hon är fantastisk i sitt uttryck vilken roll hon än kliver in i. Detta är inte en av mina favoritfilmer med henne, men hon är beundransvärd för sin insats som den tondöva sopranen som så gärna vill, men absolut inte kan ta rätt ton. Meryl Streep känner vi från favoriter som Kramer mot Kramer 1979, Mamma Mia 2008, Djävulen bär Prada 2006, The Iron Lady 2011 m.fl.
Hugh Grant spelar hennes make St. Clair som älskar sin fru och vill se henne lycklig men av olika anledningar skyndar han hem till sin älskarinna Kathleen (Rebecca Ferguson) på kvällarna när frun somnat.
Hugh Grant behöver väl ingen närmare presentation, känd för Notting Hill 1999, Love Actually 2003, Fyra bröllop och en begravning 1994 m.fl. Han är och förblir en av favoriterna som sätter en mysprägel på allt han gör.
Den stora behållningen i den här filmen är dock varken Meryl Streep eller Hugh Grant utan Simon Helberg som spelar Cosmé McMoon, pianisten som Florence väljer. Han är en ny bekantskap för mig, men är tydligen känd för sin roll som Howard Wolowitz i Big Bang Theory. Han är helt fantastisk! Med små, små uttryck i sitt ansikte lyckas han få hela biosalongen att tjuta av skratt. Honom vill jag se mycket mera av!
Jag tycker Florence Foster Jenkins är ett intressant levnadsöde att ta del av, som så mycket annat som man vet är baserat på verklighet. Men det är ingen öron- eller ögongodis direkt, hemska kläder och fruktansvärda toner. Men, tack vare McMoon – många härliga skratt!
Jag ger Florence Foster Jenkins tre filmögon av fem.
2016-08-17