Regi: Emad Burnat & Guy Davidi
Kategori: Långfilm, Dokumentär
Produktionsår: 2011
Land: Palestina
Längd: 90 Min
Premiärdatum: 2012-10-26
Distributör: Folkets Bio

Osminkad och bitvis gripande dokumentär.
Emad Burnat bor i Bil´in, en liten by väster om Ramallah på Västbanken, där den israeliska militären för sex år sedan började bygga en mur tvärs genom det lilla samhället. Filmens Titel syftar på Emad Burats kameror. Han filmar spontant under tiden han gör dokumentären, men den ena kameran efter den andra förstörs under traumatiska omständigheter. Burnat försöker filma små vardagshändelser varvat med demonstrationer, upplopp, krig och död. Vi får följa hans son Gibreel från födsel till hans 5 års dag, liksom hans familj och folkets kamp om rätten till vad de tycker är deras land och egendom.

Burnat skildrar skräcken av att leva i en by med våld nära inpå knutarna. Han gör det varmt och innerligt och med viljan att visa ett naket och sårbart samhälle. Bitvis lyckas Burnat fantastiskt bra och jag grips stundtals med i handlingen. Allt hans kameraöga skildrar känns bra och äkta. Det finns några scener som berör mig starkt och de scenerna är oftast de mest banala. Inte demonstrationerna av Palestinier och de förstörda olivträden, som Israel bränner ner när folket i Palistina demonstrerar för sin rätt till sin mark. Utan det är, när de filmar barnen, som lär sig barriär, krig ochdemonstration som de första orden i sitt liv.

Barnen är med i det som händer och de tas också till fånga ibland. Det griper tag i en mer än när de vuxna skjuts till döds, kanske för att det känns så främmande att oskyldiga barn blir offer för vuxnas brutala krigshandlingar. I en scen leker barnen vid havet och i nästa stund demonstrerar de och blir tillfångatagna. Det är starkt att se och svårt att förstå. Det som göra att intresset falnar lite ibland är att Burnats berättarröst i bakgrunden stundtals blir monoton och inte stämmer med de starka, intensiva bilder, som kameran förmedlar. Man får en kluven känsla inför det man ser och det man hör.

I det stora hela är Five Broken Cameras en bra och naken dokumentärskildring av palestiniernas vardag, men ändå ingen himlastormande filmupplevelse, trots att den är stark och vågad gjord.

Filmen vann Stefan Jarl Documentary Award på Tempofestivalen 2012.

Filmen får tre filmögon för Burnats mod och hans kraftfulla skildring av palestiniernas vardagsliv, deras utsatthet och levnadsmod.
2012-10-12
Camilla Käller