Regi: Maryam Keshavarz
Speltid: 107 min.
Filmkategori: Drama
Land: France, USA, Iran
Premiär: 2 december 2011
Från ålder: 15 år
Filmdistributör: Nonstop Entertainment
Uppror och drifter i den iranska teokratin.
Mehran (Reza Sixo Safai) och Atifeh (Nikohl Boosheri) är syskon i en välbärgad iransk familj. Brodern Mehran kommer hem efter drogbehandling och blir utövande islamist och lierar sig med mullornas hemliga polis. Han låter installera övervakningskameror i familjens villa. Atifeh´s skolkamrat Shireen (Sarah Kazemy) hade intellektuella föräldrar, som “försvann”, eftersom mullorna inte uppskattade deras politiska idéer.
Atifeh och Shireen söker tröst hos varandra i det förtryckta iranska samhället och inleder en kärleksrelation. De går på underjordiska fester med droger och fria sexuella kontakter. De stöder den framväxande gay liberation och dubbar porrfilmer. Konsekvenserna för flickorna blir hårda och Atifeh vill att de ska fly till Dubai. Men Mehran tvingar Shireen att gifta sig med henne och hon ger slutligen efter för trycket. Atifeh försöker fly från landet.
Filmen marknadsförs som en kärlekshistoria, men är i grunden en politisk protest mot den iranska teokratin. Den har filmats i Libanon av förståeliga skäl. Föräldrarna, i familjen som skildras, revolterade mot Shahens diktatur och när den muslimska revolutionen tog över, anpassade sig föräldrarna och blev rika och profana. Dottern Atifeh´s uppror är både mot samhället och mot familjens slapphet mot regim. Det är osäkert om hon verkligen är lesbisk eller om den läggningen vuxit fram som protest mot de låsta familjetraditionerna.
Man kan fascineras av iraniernas artighet och vänlighet mot varandra. Släkt och familjer stöder och hjälper varandra. Det finns varmt troende islamister, som visar humanitet och empati för andra. Man är intresserade av varandras liv och inte bara för kontroll och bestraffning, utan för att man bryr sig. Det är en styrka, inte minst för den unga generationen. Men om man bryter mönstret, så kan följderna bli katastrofala. Utstötning, fängelse och även dödstraff. Detta är upprörande för oss sekulariserade och fria västerlänningar och med alla rätt.
Filmen stannar gärna vid kvinnornas kroppar och deras fysiska njutningar. Tonåringarna drömmer om fria liv i USA och skriker sexord, röker och svär över mullorna för att bli kvitt sina frustrationer. Det finns ingen humor i detta. Skratten fastnar i halsen.
Man får känslan av att filmmakaren Maryam Keshavarz både vill reta våra sinnen och visa på orättvisorna i Iran. Det gör att filmen haltar, men är också dess styrka. Vi blir både underhållna och uppskakade. Den återkommande österländska musiken i filmen är ödesmättad och vacker. Filmfotot är njutbart och modernt och scenografin skickligt gjord. Castingen är utmärkt, men skådespelarna lite stela i sitt agerande och kvinnorna poserar ibland onödigt länge. Det är en regifråga.
Det blir tre filmögon för en spännande berättelse, för de vackra, begåvade kvinnliga aktörerna och för filmmakarens politiskt mod och engagemang.
111123
Jan-Eje Ferling
