Regi och manus: Apichatpong Weerasethakul
Speltid: 113 min.
Premiär: 29 april 2011
Genre: Drama
Distributör: Folkets Bio
Långsamt och värdigt om livets gåta
Farbror Boonmee (Thanapat Saisaymar) är döende i en akut njursjukdom. Han är änkeman och driver en frukt- och biodling tillsammans med sin handikappade svägerska Jen (Jenjira Pongpas) i Thailand på gränsen till Laos. Under en middag uppenbarar sig Boonmees döda fru Huay (Natthakarn Aphaiwonk) och som hjälper Boonmees på hans sista resa mot döden. Även Boonmees döde son Boonsong uppenbarar sig vid middagsbordet. Han är hårbevuxen och på gränsen mellan djur och människa.
Filmmakaren Weerasethakul har vunnit flera internationella filmpriser, bl.a. Guldpalmen i Cannes 2010 för filmen. Han är född i Bangkok och utbildad arkitekt. Hans filmer använder ofta en ickelinjär dramaturgi och hans tro på själavandring mellan olika livsformer präglar hans filmer, som även tar upp politiska och sociala frågor.
Filmen är en vacker, tragisk berättelse, men också ett filosoferande över livets gåta, där inkarnationen tas för given. Filmen känns på flera sätt dokumentär med sin långsamma, realistiska skildring av människors liv och miljöer. Skådespelarna är naturliga och trovärdiga i sina roller. Men regissörens egen livssyn med spöken och andar känns lite för påträngande, nästan manipulativt förförisk för oss sekulariserade västlänningar. Weerasethakul struntar i branschens krav på tempo för att hålla publikens intresse vid liv. Och det är också filmens styrka. Bilderna får vila i landskapet och på rollgestalterna. Filmmakaren antas mena att frågorna om livets mening och dödens natur är viktiga och måste få tid att sjunka in.
Jag var trollbunden under filmen. Dramat drevs hela tiden framåt med sin centrala berättelse om Boonmee, men också med sina sidoberättelser, som om den förrymda vattenbuffeln och om den ansiktsskadade prinsessan, som förbannar sitt öde. Hon trodde inte på sin älskares kärleksförklaring därför att han inte erkänner hennes fysiska problem, utan dyrkar hennes perfekta önskebild. Prinsessan lägger av sina kungliga smycken och parar sig med en fisk som ser henne för den hon är. En tredje berättelse är om en munk, som lämnar templet och söker sig till Jen och hennes släkting på hotellrummet efter Boonmees begravning, och som lägger av sig sin munkklädnad.
Även om filmen är välgjord, märklig och gränsöverskridande, så är den ett personligt filosoferande över tillvarons djupaste frågor. Weerasethakul har inga svar, men det är givande att få ta del av hans bildspråk och livsåskådning.
Tre filmögon för en annorlunda filmupplevelse med en vacker berättelse skildrad på ett otraditionellt sätt.
Jan-Eje Ferling
