Recension: Fabian-Berättelsen om en moralist

Tveklöst sevärd, berömliga aktörer, bitvis låg styrfart
eye4
Originaltitel: Fabian oder der Gang vor die Hunde
Regi: Dominik Graf
Manus: Constantin Lieb, Dominik Graf efter roman av Erich Kästner
Skådespelare: Tom Schilling, Albrecht Schuch, Saskia Rosendahl, Michael Wittenborn m.fl.
Genre: Drama, romantik
År: 2021
Filmfoto: Hanno Lentz
Musik: Sven Rossenbach, Forian van Volxem
Speltid: 176 min.
Ålder: från 15 år
Land: Tyskland
Svensk biopremiär: fredag 13 maj 2022
Distributör: Njutafilms

”Fabian – berättelsen om en moralist” är en lååång film. Det märks tydligt att den bygger på en bok (författad av Erich Kästner, vars liv har många paralleller med huvudkaraktären Fabians). Den bärande rollen innehas av Tom Schilling, en mycket välkänd skådespelare i Tyskland, som setts i ett stort antal välkända filmer som ”Kvinnan i guld” 2015 eller ”Der Baader Meinhof Komplex ” 2008 och tv-serien ”Krigets unga hjärtan” 2013, som även visats på svensk tv.

Detta drama hade sin urpremiär på Filmfestivalen i Berlin 2021 och dess inledande replik ”Det här förbannade kriget” känns obehagligt aktuell i dag. Berättarrösten gör det omöjligt att missa det mest avgörande ögonblicket i Fabians liv: ”Fabian visste det inte, men det var bara tio minuter tills kärleken skulle börja…”. När han träffar Cornelia (övertygande spelad av Saskia Rosendahl) så för första gången blixtrar livet tillsammans med henne förbi framför hans ögon, likt en döendes som blickar tillbaka på sitt liv: han ser alltså deras gemensamma framtid framför sig redan när dess första, spontana gnista har tänts dem emellan. Innan han träffade sin passionerade kärlek levde han ett ganska ytligt liv, som verkade tråka ut honom.

Han när författardrömmar och är medveten om sin begåvning, men slösar bort sina dagar på att arbeta som copywriter på en arbetsplats som han tycks se som ett nödvändigt ont. Nätterna tillbringar han ofta på sunkiga nattklubbar som kännetecknas av allmän dekadens och dålig smak. Kärleken till Cornelia är passionerad, våldsam och besvarad. Men i likhet med i Hjalmar Söderbergs ”Den allvarsamma leken” (från 1912) stöter det unga paret på allehanda problem som uppstår ur en kombination av höga ambitioner och skrala resurser. Schilling och Rosendahl har en bra kemi och utgör ett trovärdigt kärlekspar. De vackert återgivna scenerna, exempelvis då de badar eller när de står på var sin sida av ett buckligt glas och håller sina händer mot varandra, flödar fram mot åskådaren som en vacker symbol över hur svårt de har att nå varandra.

Filmens miljöer är verkligen kontrastrika. Scenerna växlar mellan hemmiljöer och arbetsmiljöer som ofta är överdådiga och följer den då så populära jugendstilen och nattklubbar respektive bordeller som känns som Sodom och Gomorra, men som troligen är en realistisk återgivning av det ökänt utflippade nattlivet i Berlin under det tidiga 1930-talet. I förbifarten sticks allt fler påminnelser om den framväxande nazistiska rörelsen fram. Små affischer, kommentarer om vissa frisyrer, politiska oroligheter som hörs på nyheterna och allmänt stök i bakgrunden. Boken som filmen bygger på publicerades 1931, och i maj 1933 tvangs Kästner själv bevittna när hans böcker brändes på nazisternas bokbål i Berlin. Framställningen av den tid som filmen utspelar sig i blir dock ofta förvirrande.

Inledningsscenen gestaltar helt uppenbart dagens Berlin, men därefter gör filmen ett hopp bakåt ett 90-tal år, utan att någon begriplig koppling mellan tidsepokerna görs. I resten av filmen görs ständiga referenser till 1931, med undantag för nyheten om att en olycka med ett luftskepp har inträffat. Det känns naturligt att det borde handla om zeppelinaren Hindenburg som drabbades av en katastrofal brand 1937 – men i nästa ögonblick utspelas handlingen återigen under 1931.

Jag tycker att filmen är ojämn, och den tappar styrfarten vid flera tillfällen, särskilt den första halvtimmen. Ungefär en timme i mitten av filmen hade kunnat klippas ned hårt utan att filmen skulle ha lidit av det. Filmen är trots detta tveklöst sevärd, och jag tycker att den är som allra bäst på slutet. Skådespelarinsatserna är berömvärda: utöver de två huvudrollsinnehavarna dröjer sig Meret Becker (som spelar en häxliknande gestalt som återkommande försöker locka Fabian i fördärvet), Albrecht Schuch (som spelar Fabians vän Stephan) och Petra Kalkutschke (som Fabians mamma) kvar i minnet. Dramat har flerfaldigt prisbelönats; bland vinsterna utmärker sig priserna som utdelades vid German Film Awards för bästa foto (Hanno Lentz – tydligt välförtjänt!) och bästa klippning (Claudia Wolscht). Jag ger filmen 4 filmögon av 5 möjliga.
2022-05-11