Recension: En vacker dag

Lågmäld passion i skuggan av fransk åldringsvård
eye3
Originaltitel: Un beau matin
Regi och manus: Mia Hansen-Løve
Klippning: Marion Monnier
Foto: Denis Lenoir
Medverkande: Léa Sydoux, Pascal Greggory, Melville Poupaud m.fl.
Genre: Drama
Speltid: 112 min.
Land och år: Frankrike, 2022
Distribution: NonStop Entertainment
Svensk premiär: fredag 3 mars 2023 på biografer och under Göteborgs filmfestival

-Mina filmer är livskamrater. Jag försöker förstå livet med deras hjälp, säger den franska regissören Mia Hansen-Løve i en intervju inför premiären av ”En vacker dag”. Mia Hansen-Løves filmer är finstämda, vardagsrealistiska och delvis självupplevda. Så också den senaste ”En vacker dag”. Mia Hansen-Løve skriver manus och regisserar sina filmer. Hon ses som en av de regissörer som för arvet vidare från franska vågens storheter Truffaut, Bresson och Rohmer. Hennes senaste film på svensk biorepertoar gav oss komplicerade scener ur ett äktenskap på Fårö i filmen ”Bergman Island” (2021).

Utan att göra mycket väsen av sig berättar nu bioaktuella ”En vacker dag” historien om en far som långsamt går in i demensens dimma medan dottern, en ensamstående mamma, drabbas av en uppslukande kärlekspassion. Filmtiteln ”Un beau matin” (”En vacker dag”) är hämtad från en dikt av den franska poeten Jacques Prevert. Dikten handlar om en ensam man som vagt anar att där finns någon bakom den dörr han inte längre förmår att öppna. Mannen i dikten porträtterar filmens åldrande, blinda filosofiprofessor som lågmäld söker kontakt medan dimman tätnar.

Mia Hansen-Løve vill med sin nya film undersöka hur till synes oförenliga känslor kan samexistera hos dottern (Léa Sydoux) som slits mellan sin lust för intimitet med en man (Melville Poupaud) och känslan av att samtidigt inte räcka till för fadern (Pascal Greggory). Likväl är det inte dotterns dilemma som tillåts dominera filmen. Inte heller faderns sviktande verklighetsuppfattning, som i Florian Zellers film ”The Father” (2021) där faderns av Alzheimers sjukdom förvrängda värld tar stor plats. I stället är det alla praktiska svårigheter som demensen medför som med exakthet och realism ges stort utrymme i filmen. Det kan till exempel handla om matlagning och omvårdnad eller att tömma faderns lägenhet och att hitta ett lämpligt vårdboende.

Dottern deltar ibland aktivt, ibland passivt i dessa bestyr. Lyckligtvis finns också andra familjemedlemmar där, t ex faderns exfru, faderns älskarinna och en andra dotter som kan ta vid. God åldringsvård är något av en bristvara i den franska huvudstaden. Den kostar också pengar. Med risk för att tappa dramatisk puls ger berättelsen stor insyn i den franska åldringsvården. I likhet med förhållanden i många andra storstäder utgör familjen det yttersta skyddsnätet för demenssjuka åldringar i Stockholm såväl som i Paris.

Filmens lågmälda passionshistoria löper parallellt med alla praktiska bestyr utan att dominera eller komplicera historien nämnvärt. Om än välspelade, vackra och franskt vardagsrealistiska blir dotterns kärleksmöten inte den berättelse som stannar kvar. Detta sagt som konsumentupplysning till de som förväntar sig ett passionsdrama och i stället får del av en realistisk berättelse om fransk åldringsvård.

Jag ger tre filmögon av fem till ”En vacker dag”
2023-01-27