Mikael Persbrandt och Sofus Rønnov i En sång för hjärtat.

Originaltitel: En du elsker (Someone You Love)
Regi: Pernille Fischer Christensen
Manus: Kim Fupz Aakeson, Pernille Fischer Christenen
Skådespelare: Mikael Persbrandt, Trine Dyrholm, Birgitte Hjort Sørensen, Sofus Rønnov m.fl.
Land: Danmark
Speltid: 95 min.
Genre: Drama
Svensk biopremiär: 9 maj 2014
Åldersgräns: 15 år
Svensk distributör: Nordisk Film
Länk till IMDb

Ett vackert och känsloladdat relationsdrama.
Musikern Thomas Jacobs (Mikael Persbrandt) är tillbaka i Danmark efter flera år i Los Angeles för att spela in sin nya skiva med sin producent Molly Moe. Hon bor i Danmark där även Thomas enda dotter Julie bor. Thomas är en ensamvarg som använt droger för att komma ur sitt skal, undkomma smärtan och sitt inre mörker. Nu kämpar han med att hålla sig ren och isolerar sig för att slippa att interagera med andra.

Likheten mellan Persbrandts musikerroll här och hans svärfar Ulf Lundell är slående. Det kan vara är en slump eftersom rollen är en stereotyp musiker med kvinnor, alkohol och tatueringar. Med med det gråsprängda skägget, den vita ostrukna skjortan och kompromisslösheten är Ulf Lundell den musiker som ligger närmast för mig. Det är möjligt, att Persbrandt inspirerats av honom i sin rolltolkning.

Musikerns relation till sin dotter kan inte ens ses som problematisk, för den existerar egentligen inte. Dottern Julie spelas av Brigitte Hjort Sørensen, känd från bland annat den väldigt populära tv-serien Borgen. Hon gör som vanligt en mycket bra prestation. I en scen känns det dock som att hon accepterar Thomas beslut lite för enkelt för att kännas helt trovärdigt. I scenen därefter, med både far och dotter, förstår man att hon inte följt deras överenskommelse. Hon har bara velat undkomma Thomas genom att låtsas hålla med honom. Hon är på fler än ett sätt lik sin far. Även om hon alltid har varit en bra mor, så delar hon en del av hans problem.

Barn väljer inte sina föräldrar eller ens att födas. Dottern Julie har saknat en far, men Thomas har aldrig accepterat sin föräldraroll. Han ser henne som något påtvingat och tycker inte att hon är hans ansvar. Han känner varken för henne eller för sin sonson som hon försöker tvinga på honom.

Det är andra kvinnor, som bokstavligen plockar upp Thomas och räddar honom från hans inre mörker och ensamhet. Både hans manager Kate (Eve Best) och hans producent Molly Moe (Trine Dyrholm) är starka kvinnogestalter som ställer upp för honom, i stället för sina familjer, som han har valt bort. Hushållerskan heter Pepita Ponce (Lourdes Fabreres) och är en kvinna som vet vad hon vill. Det skämtas lite om hennes bryska sätt, men när hon senare kräver att något görs för barnbarnet Noah, så respekteras det. Den enda svaga kvinnan är dottern Julie, som man kan anta hade blivit en starkare människa om pappan hade ställt upp för henne.

Dottersonen Noah spelas av Sofus Rønnov. Han gör en mycket trovärdig rollprestation och kommer att hyllas för sin rolltolkning och kunna göra en fin karriär om han väljer att fortsätta inom filmbranschen.

På många ställen är rollkaraktärerna inte särskilt politiskt korrekta eller ibland väl stereotypa. Thomas säger n-ordet i stället för att säga svart om en av hans stora idoler. Han talar nedsättande om managerns sexualitet. Han spottar, svär, röker och kissar och det känns ibland överdrivet realistiskt. Det hade kunnat väljas bort, utan att handlingen förlorar i övertygelse.

Filmfotot är vackert. För den nyproducerade filmmusiken svarar flera av nordens bästa musiker och låtskrivare. Kanske rollen som Thomas blir starten för en musikkarriär för Persbrandt?

Filmen är ett vackert och känsloladdat relationsdrama som berör mig. Min svaghet för Ulf Lundell och pojkens sorgsna ögon bevekar mig. Så det blir fyra svaga och lätt tårfyllda filmögon, klichéerna till trots.

2014-05-08