Regi: Alexander Avranas
Manus: Alexander Avranas, Kostas PeroulisFoto: Olympia Mitilinaiou 
Skådespelare: Themis Panou, Eleni Roussinou, Reni Pittaki, Sissy Toumasi, Maria Kallimani, Rafika Chawishe, Christos Loulis, Kostas Antalopoulos,
Speltid: 98 minuter
Genre: Drama
Land och år: Grekland 2013
Svensk biopremiär: 9 maj 2014
Ålder:15 år
Distributör: Njutafilms:

”Varje olycklig familj är olycklig på sitt eget vis”
De som hävdar att familjen är en föråldrad och trång kvarleva från 1800-talets borgerliga samhälle får förnyad ammunition efter att ha tagit del av Giorgos Lanthimos ”Dogtoth” (2012) och Alexander Avranas ”Miss Violence”. Den senare filmen fick 2013 pris för bästa regi och skådespelare (Themis Panou) på festivalen i Venedig. Filmen fick också pris för bästa manus på Stockholms filmfestival samma år.

Det är ingen vacker bild av familjen som de två grekiska filmerna förmedlar. Här saknas starka bindningar mellan föräldrar och barn och mellan syskon. Inte heller har familjens medlemmar en trygg miljö, i motsats till hur till exempel italienaren Ettore Scola framställer familjeförhållandena i sin varma krönika ”Familjen” (1987).

I de båda grekiska filmerna härskar patriarken med våld, hot och känslomässig utpressning. Fasaden är viktig, men bakom stängda dörrar fogar mödrar och barn sig i vidriga förhållanden och utelämnas till kontrollbehov, utnyttjande och godtycke. En tolkning nära till hands av de två mörka familjeskildringarna är att samma mekanismer som styr familjernas liv också styr samhällen i stort.

Handlingen i ”Miss Violence” ska inte helt avslöjas, men filmens början är spektakulär. På Angelikas 11-årsdag hoppar hon plötsligt ut från balkongen till tonerna av Leonard Coen´s suggestiva ”Dance Me to the End Of Love”. Hon dör på asfalten. Flickans mor och morfar kallas till polisutredning. De hävdar att fallet inte är ett självmord utan en olycka. Långsamt och skickligt fogas allt obehagligare pusselbitar ihop den stora grekiska familjetragedin.

Det finns skrämmande likheter mellan familjen i ”Miss Violence” och den olyckliga familjen Fritzls öde i Österrike. Familjefädernas makt- och kontrollbehov är desamma liksom deras kvinnosyn. Det går tyvärr inte att bedöma om den österrikiska verkligheten överträffar filmen eller, för att citera en annan familjeskildrare, Leo Tolstoj i romanen Anna Karenina: ”varje olycklig familj är olycklig på sitt eget vis”

Miss Violence får fyra filmögon för en kritik av familjen som institution, väl värd att uppmärksamma.