Regi och manus: Richard Hobert
Speltid: 105 min.
Filmkategori: Dramakomedi
Land: Sverige
Premiär: 30 september 2011
Från ålder: Barntillåten
Distributör: AB Svensk Filmindustri
Svensk skådespelarelit i tunn såpafilm.
Vem och hur väljer man manus, regissör och skådespelare när svensk film skapas? Vilka privata eller offentliga finansiärer ser möjligheter i filmmanus, som inte ens höjer sig över föraktade såpa-serier på TV? Tror man att det räcker med att kasta in några kända svenska skådespelare för att skapa kvalitetsfilm? En enkel till Antibes väcker dessa frågor och svaren uteblir.
Filmen handlar om pensionerade fransklektorn George (Sven-Bertil Taube) som får nog av sin tjuvaktiga hemhjälp Maria (Rebecca Ferguson) och av sina vuxna barn, som försöker sälja hans hus för att komma över pengarna. Som motdrag gör George upp en plan tillsammans med sin vän och granne Olof (Iwar Wiklander) och ger sig iväg till sin ungdomskärlek Christine (Catherine Rouvel) i Antibes. Resan kompliceras och försenas dock, men slutet får ändå en slags försoning.
Måste hjärtevännen bo i Antibes? Hade det inte räckt med Varberg eller Åmål, som inte hade ändrat handlingen ett dugg? Men det blir finare och intressantare med ett franskt ortsnamn, vilket jag tror filmmakarna menar.
Filmmanuset har en del bra repliker, men det räcker inte. Historien är skruvad intill svensk pilsnerfilm från 30-talet, som ofta hade lysande farser. Men i denna dramakomedi blir det lustiga bara löjligt.
Sven-Bertil Taube gör allting med stil och fint konstnärskap. Han kämpar för att göra rollen George genuin och intressant och lyckas nästan, tills svagt manus och ännu svagare regi ställer hinder i vägen. Flerfaldigt belönade Richard Hobert är legendarisk som regissör och författare inom svensk film, men här går han bet. Spelstilen känns förlegad. Storyn verkar vara försök till modernt lustspel, men faller pladask. Är filmen planerad som en sista hedersplakett till Hobert? I så fall ges han en patetisk sorti.
Filmfoto (Jens Fischer) och musik (Björn Hallman) är god standard, men klippningen verkar ha fått kämpa för att ge tempo i scenerna med dålig regi.
Filmkaraktärerna är antingen schabloner eller osannolika. Marias vändning från skrupelfri kriminell till snäll hemmaflicka är inte trovärdig. Den alltför hygglige grannen Olof är med från början till slut, men förblir ändå anonym. Rollen Catherine blir en fånig smilfink med läppimplantat och utan historia eller karaktär. Georges barn Johan (Dan Ekborg) och Susanne (Malin Morgan) är stygga, men blir snälla. Det är enkelt intill sagoboksstandard. Begravningsentreprenören Tony (Torkel Petersson), som George träffar på sin resa, är en vriden blandning av seriös begravningsentreprenör, hälsoprofet och lekfull cowboy. Rollen håller inte ihop och skådespelare Torkel kommer därför inte heller till sin rätt.
Det blir ett filmöga för vår älskade Sven-Bertil Taube, som är enda anledningen till att se denna dåliga film.
Jan-Eje Ferling