Den svenska titeln på den mångfaldigt prisbelönade ”Drömmannen” (i original: ”Ich bin dein Mensch”, alltså ”Jag är din människa”), regisserad av multitalangen Maria Schrader, må låta smörig, men detta tyska Oscarbidrag har flera bottnar och är under sin förledande rom-com-yta oväntat underfundig och filosofisk.
Den intellektuella singeln Alma (Maren Eggert) bor i Berlin och forskar på sumerisk kilskrift. Med hennes besatthet av skrift som är ca 5 000 år gammal känns det oväntat att just hon har åtagit sig att testa den allra senaste tekniken: androiden Tom, som är skräddarsytt programmerad att göra henne lycklig. Tom spelas, förvånansvärt trovärdigt (det framgår tydligt att hans roll inte är en riktig människa), av Dan Stevens, mest känd som Matthew Crawley i Downton Abbey. Stevens imponerar inte bara med sina fina skådespelarinsatser, utan även med att tala en utmärkt, avancerad tyska (på akademisk nivå). Tom talar en aning staccato-aktigt och har en rak hållning som förstärker intrycket av att han är en maskin. Hans blick tycks ofta vara ofokuserad eller fäst på något i fjärran, men i övrigt är han ett underverk av (artificiell) intelligens, som snabbt lär sig av alla sina misstag, så att han blir alltmer perfekt på att avläsa sin mänskliga partners sinnesstämning och förstå hur han ska agera för att göra henne nöjd.
Toms inledande försök är ganska trevande: ”Dina ögon är som bergssjöar som jag vill förlora mig i” ger honom knappast frikort till en intelligent, kritiskt tänkande kvinnas hjärta. Associationerna går osökt till Amanda Lears ”Intellectually” där hon sjunger ”Intellectually, you’re superior … I want a man, not a machine”. Men för var dag som går blir han allt bättre på att fylla ett tomrum. Alma ska bara testa honom i tre veckor, för att sedan skriva en utvärdering, så det är lätt att förstå hennes motvilja mot att släppa Tom under huden. När förhållandet gnisslar, får de par-rådgivning av en psykolog med en oväntad bakgrund (för övrigt spelad av Sandra Hüller, som vi tidigare har sett i huvudrollen i ”Min pappa Toni Erdmann”).
Temat med förhållandet mellan människa och maskin förekommer allt oftare i kulturen, och i likhet med Kazuo Ishiguros senaste bok ”Klara och solen” eller Spike Jonzes film ”Her” är det kittlande att leka med tankarna om vad som å ena sidan är möjligt och vad som å den andra är önskvärt.
Bland de många priser som filmen redan har kammat hem märks Silverbjörnen som tilldelades Eggert för bästa skådespeleri under Filmfestivalen i Berlin 2021, samt det tyska filmpriset 2021 för bästa kvinnliga huvudroll (Eggert), bästa regi (Schrader), bästa spelfilm (Lisa Blumenberg) samt bästa manus (Schrader och Jan Schomburg).
Jag finner filmen intellektuellt intressant och ger den fyra filmögon av fem.
2022-02-09
