Som ung var jag rädd att flyga. Då hände det mer än en gång att jag hoppade på Orientexpressen i Wien och följde med till Istanbul istället för att ta flyget. På 70-talet tog jag också tåget från Helsingfors genom Ryssland via uppehåll i Leningrad, Moskva, Kiev och Odessa. Drömmen om att korsa Ryssland med Transsibiriska järnvägen har jag närt sedan dess. Nära var det att resan blev av för några år sedan, men då kom pandemin i vägen. Det var Rosa Liksoms Finlandiaprisbelönade roman ”Kupé nr. 6” som inspirerade mig den gången.
Även den finska regissören Juho Kuosmanen som gjorde ”Den lyckligaste dagen i Olli Mäkis liv” (2016), har i nu aktuella ”Kupé nr 6” hämtat inspiration från Rosa Liksoms bok. Kuosmanen valde, med Liksoms goda minne, att låta sin version skilja sig från originalets, eftersom de rätta miljöerna fanns att filma på sträckan Moskva – Murmansk. Därför blev filmens slutstation den nordliga staden Murmansk vid Atlantkusten i stället för romanens Vladivostok i öst. Kuosmanen liknar sin film vid en ”arktisk roadmovie”. Filmen är Finlands Oscarbidrag i kategorin ”Bästa utländska film”. Den tog också hem ”Grand Prix” i Cannes förra året.
”Kupé nr 6¨ berättar om ett oväntat möte mellan två ensamma själar i samma kupé på tåget till Murmansk. Det är troligen 90-tal, men den ryska tågmiljön är densamma som den jag minns från 70-talet. En konduktör i varje vagn håller passagerarna under uppsikt och ser till att samovaren fylls på. Studentskan Laura från Finland (Seidi Haarla) pluggar arkeologi i Moskva och vill nu se de 7 000 år gamla hällristningarna vid Vita Havet. Hon tvingas ofrivilligt dela kupé med gruvarbetaren Ljoha (Yuriy Borisov) som halsar vodka direkt ur flaskan och bär på drömmar om ”Big Business”.
Någon traditionellt romantisk kärlekshistoria uppstår inte direkt mellan de två i kupé nr 6 medan teglasen fylls på och tåget tuffar norrut. Snarare växer en ovanlig vänskap eller ”själarnas gemenskap” fram. Regissören menar att tåg och film är en bra kombination. Jag håller helt med. ”Kupé nr 6” platsar in bland minnesvärda tågfilmer som t ex Hitchcocks ”En dam försvinner” (1938) och ”Främlingar på tåg” (1951) utan att därför vara någon thriller.
I stället låter Kuosmanen biobesökaren bli medpassagerare på denna tågresa, som ibland får mig att tänka på Michael Palins resedokumentärer. Vi färdas genom det väldiga Ryssland med ett kallt, arktiskt landskap utanför tågfönstret där främlingar möts och skiljs och tågstationerna avlöser varandra. Ibland leder uppehåll längs vägen till oväntade upplevelser i okända miljöer för såväl filmens huvudperson Laura som för biobesökaren. Allt både realistiskt och välspelat förmedlat med atmosfär och stor närvarokänsla.
Men ”Kupé nr 6” är, trots realismen, en film som också rymmer en poetisk dimension. Här illustrerad i Hjalmar Gullbergs dikt ”Människors möte”. De valda diktraderna sammanfattar väl den lilla filmens storhet.
Byta ett ord eller två
gjorde det lätt att gå
Alla människors möte
borde vara så
Jag ger fem filmögon av fem till ”Kupé nr 6”
2022-02-07
