Filmen börjar med en tillbakablick i svart/vitt till första världskrigets skyttegravar. En bro ska intas och soldaten Hercule Poirot (Kenneth Branagh) föreslår sin kapten Rens (Orlando Seale) lämplig tid för offensiven som blir framgångsrik, även om kapten Rens dör och soldat Hercule Poirot får sitt ansikte skadat. Hans flickvän besöker honom och säger att han kan anlägga mustasch för att dölja ärren.
Därefter flyttas handlingen till en bluesklubb i London på 1930-talet, där den färgade, populära sångerska Salome Otterbourne (Sophie Okonedo) uppträder. På dansgolvet uttrycker dansarna erotisk koreografi och så även älskarna Simon Doyle (Armie Hammer) och Jacqueline de Bellefort (Emma Macey). Så gör den stormrika, vackra Linnet Ridgeway (Gal Gadot) entré, en tidigare skolkamrat till Jacqueline, som nu presenterar sin fästman Doyle för henne, rekommenderar honom som förvaltare och föreslår att de ska dansa. Så uppstår musik mellan Simon och Linnet, de gifter sig och förföljs av den svartsjuka och hämndlystna Jacqueline vart de än reser.
Några månader därefter befinner vi oss i Egypten, där Doyle och Linnet är på smekmånad. Vid Sfinxen i Giza sitter nu detektiven Hercule Poirot och beundrar pyramiderna, när en ung våghalsig man Bouc (Tom Bateman) stör Hercule Poirots utsikt, när Bouc flyger drake uppe från en pyramid.
Så bjuder paret Doyle och Linnet sina gäster på en båtresa på Nilen med flodbåtsångaren Karnak. Passagerarna är topstars som Annette Bening som Euphemia Bouc, Russell Brand som dr Windlesham, Ali Fazal (Andrew Katchadourian) som Linnets advokat, Linnets gudmor Marie Van Schuyler (Jennifer Saunders) med sin följeslagare Bowers (Dawn French). Gästerna bjuds på lyx i alla avseenden, men nu byggs dramatiken upp från liv till död. Hercule Poirot sägs var på semester, men är egentligen där på ett detektivuppdrag och blir den som traditionellt löser mordgåtorna, som nu radar upp sig under resan. Flera av gästerna verkar ha motiv att döda det första offret Linnet och sedan följer flera dödliga attacker, alltmer gåtfulla och uppskakande.
Kenneth Branagh som huvudrollsinnehavare Hercule Poirot och även regissör gör sina insatser mästerliga och verkar vara i full kontroll. Hans franska accent kan jag inte bedöma, men den låter sannolik. Branagh har en naturlig charm och auktoritet som passar rollen Poirot. Men sina vassa blickar genomskådar han sina motspelare i deras roller.
Filmen är visuellt praktfull. De egyptiska landskapet med sina ruiner av tempel och pyramider och områdena runt Nilen med sitt djurliv är mycket stämningsfullt och skickligt filmfotade av Haris Zambarloukos. Även interiörer från London och hotell i Egypten panoreras i sina överdåd och scenografin är vacker och trovärdig i sin epok. Filmen bärs av klichéer vad gäller persongallerier. Även handling och hela upplägget är så typiskt Agatha Christie med obehagliga överraskningar och slutuppgörelsen i det stängda rummet med alla misstänkta. Vi känner igen mönstret, men roas varje gång, och så även nu. Jag gör inga jämförelser med den överdådiga iscensättning av filmen 1978, också med stjärnspäckad ensemble, men jag minns den med förtjusning.
Skådespelarna gör i denna version sina ganska stereotypa rollporträtt, men rätt och med skärpa när så behövs. Det är roligt att se vackra människor, även om de inte alltid är de mest intressanta karaktärerna. Kostymerna stiliga och enligt tidsepoken liksom de överklassmiljöer de ska presenteras i. Ja, det känns rätt rakt igenom. Även om det samtidigt känns som att ha läst en kioskklassiker i lyxmiljö, så hade jag trevligt. Filmen underhåller sin publik och är ett typisk och älskat mordäventyr av Agatha Christie liksom Mordet på Orientexpressen som också framgångsrikt filmats flera gånger,
Fyra nöjsamma filmögon av fem.
2022-02-09
