9-åriga Ida (Rakel Leonora Fløttum) flyttar med sina föräldrar och sin autistiska syster Anna (Alva Brynsmo Ramstad) in i en lägenhet i ett höghuskomplex som är omgivet av skog och nära en sjö och lekplatser. Ida är besvärad av att ta hand om sin syster Anna, som i stort sett bara ger ljud och snurrar på tallrikar och grytlock. Ida börjar orientera sig i området med mobil i fickan. Hon vill gärna få nya kamrater. På en lekplats lär hon känna Aisha (Mina Yasmin Bremseth Asheim) och senare den 14-årige Ben (Sam Ashraf), som båda har paranormala gåvor. Aisha har telepatisk gåva och kan höra andras tankar och även få Anna att säga enstaka ord. Bens kan med telekinesi flytta på saker i sidled vilket roar de andra barnen. Men han är också destruktiv med farliga krafter, okänslig för vad han orsakar människor och djur. Mycket obehagligt när han i Idas sällskap krossar en katts huvud med hälen. Hans ensamstående, välmenande mamma försummar honom och han straffar henne på det gruvligaste när Ben går in i sin mörka trance.
Det som börjar som lekar blir alltmer en kamp mellan ont och gott. Ben verkar besatt av onda väsen som han inte själv förstår, men som påverkar honom med förödande handlingar. Aisha är ljuset i barnaskaran, som tar han om Anna, kommunicerar med henne och försöker hindra Bens utfall, men kan inte styra honom. Ida är mera betraktare, men dras in i de farliga lekarna. Anna visar sig vara metafysiskt mottaglig och börjar med Aishas hjälp kunna säga meningar. Men de onda krafter härjar runt med barnen och Ida är den som vid ett tillfälle kan se dem i mörkret i skogen och blir livrädd.
Dramatiken blir alltmer våldsam och insatserna höga. Barnen vänder sig mot varandra, men försöker också undanröja faror, som de egentligen inte förstår. Det måsta således finnas en motkraft till det onda, något gott, som också förmedlar sig genom barnen ibland, men inte starkt nog att förhindra det fasansfulla som händer.
Miljön är realistisk och vardagslivet pågår med familjeliv, utflykter på lekplatser och vuxna i arbetsliv och i sina fostrande föräldraroller, men som inte förstår vad som händer deras barn. Det är en skiljevägg mellan barnens till synes lekfulla tillvaro och vuxnas uppgift att få dagarna att fungera. Det blir särskilt oroväckande när oskyldiga barn utsätts för osynliga krafter som styr dem och gör föräldrarna maktlösa och förvirrade. Deras frågor till barnen ger inga svar och hårdare ord bryter inte tystnaden och mystiken.
Eskil Vogt gjorde den agorafobithrillern Blind 2014 som vann många filmpriser i bl.a. Berlin och vid Sundance Film Festival 2014. Han fruktbara samarbete med Joachim i filmen Världens värsta människa 2021, nominerades till två Oscars och nominerade Joachim Trier till en guldpalm Cannes 2021 och gav Renate Reinsve pris där som bästa skådespelare.
Det lär krävas ett särskild talang för att kunna regissera barn och särskilt svårt kan det kanske vara när de ska agera naturligt i en skräckfilm. Barnen är fantastiskt duktiga och begåvade. Inte minst Alva Brynsmo Ramstad som autistiska Anna som ger gestalt till en ung, känslig flicka instängd i sin kontaktlöshet, men vars person bryter fram igenom ibland med hjälp av de medialt begåvade barnen. Vi kommer säkert att få se flera av dem längre fram för det är inte bara Eskils Vogts skicklighet som regissör. Barnen har varit lyhörda för vad som förväntas av dem och gett trovärdiga gestalter till sina rollkaraktärer.
Sturla Brandth Grøvlens filmfoto och Pessi Levantros musik och ljudeffekter ger filmen puls och förstärker upplevelsen av ondska och mystik i vardagligt liv bland höghus och familjeliv.
Fyra filmögon av fem.
2022-02-11
