Johnny (Joaquin Fenix) bor i New York, är radioproducent med ett arbetsprojekt, där han reser runt och intervjuar barn och ungdomar från olika sociala grupper och etnicitet om deras tankar om framtiden, relation vuxen och barn, klimatförändringar, djur, natur och känslor av ensamhet och utanförskap. Johnny är ensamstående, men har en syster med vilken han har löpande telefonkontakt. Det fanns dock konflikter mellan dem i samband med moderns död. Systern Viv (Gabbie Hoffman) är gift och maken är dirigent, men lider av bipolaritet.
Paret har en 9-årig son Jess (Woody Norman) som saknar sin mor och sin far, vilken arbetar och vårdas på annan ort. Viv vill vara hos sin make och ber Johnny att ta hand om Jesse en tid. Tiden förlängs och Johnny får handskas med Jesses humörsutbrott, hans frågor i tillvaron och hur man hanterar vilsenhet och rädslor. Man frågar sig om en barnlös ungkarl med sina många arbetssamtal med barn och ungdomar om deras hopp, framtid, oro kan undgå att lära sig om människors problem och funderna på och spegla det i sin egen livssituation. Men det blir ändå en stor utmaning för Johnny, när Jesse spelar ut sina frågor och ilska varför han inte får vara med sin mor och sin far utan andra ska ta hand om honom. Familjen har ju ett eget hem.
Filmen ger dokumentärkänsla. Iscensättningen är levande och realistisk. Aktörerna är naturliga i sina gestaltningar och Mike Mills manus har till synes vardagliga samtal, men som rymmer djupare skikt, vilket avslöjas under filmens gång. Mills författarskap parat med en exceptionellt duglig rollbesättning ger oss ett sammansatt och intimt vardagsdrama, som på ett imponerande sätt berättar om allas frågeställningar inför relationer, trauman, framtiden och om livets existentiella spörsmål.
Det tog tid för mig att notera att filmen var i svart/vitt, därför att det var så självklart med filmens form och uttryck. Vi får ta del av många av Johnnys intervjuer med barn och ungdomar, både när själva inspelningarna sker och som bakgrundsröster, men även under tiden sluttexterna rullas. Jag antar att intervjuerna inte är manusstyrda.
Jag undrar varför Jesse inte har några kamrater att tala med och om hans skolgång. Det förklaras inte i filmen. Johnnys arbete som resande reporter kan förhindra att bygga nära, intima relationer, men han är en man sina bästa år. Hur hanterar han sin sexualitet, vilka preferenser har han och hur ser hans egna framtidsplaner ut? Svaren på de frågorna berättar närmare vem rollkaraktären Johnny är och varför han är ensam, men vi får inte veta det. Hans uttryck blir mera jargong och lite plattityder, kanske som skydd mot att vilija se och ta tag i sina livsproblem. Det är vitala frågor jag ställer mig under filmen
C’mon C’mon skildrar, ytligt sett, ganska vanliga familjeproblem om sjukdom, uppfostran, lojalitet, kärlek, barnpassning, men som utvecklas till invecklade och rörande relationsdramer. Jesse tvingas till brådmognad för att kunna orientera sig i de situationer han hamnar i och de kontakter han ofrivilligt tvingas förhålla sig till.
Egentligen fyra filmögon för skådespelarnas prestationer och Mills manus, men sammantaget ändå en trea av fem eftersom rollkaraktärerna är ofullständiga.
2022-02-14
