Asghar Farhadi är Irans Ingmar Bergman. Gång på gång sätter han sitt hemland på filmkartan. Liksom Bergman har Farhadi ofta representerat Iran internationellt bland annat med hyllade filmer som ”Nader och Simin – En separation” (2011) och ”The Salesman” (2016). Både Bergman och Farhadi står för manus och regi i sina filmer. Båda skildrar också utan stränga pekpinnar mänskliga relationer film. I Farhadis bokhylla liksom en gång i Bergmans samsas Oscarstatyetter med Berlinbjörnar, guldpalmer och filmvärldens andra prestigefyllda utmärkelser.

Farhadis nu aktuella ”A Hero” delade t ex förra årets Grand Prix i Cannes med den finska filmen ”Kupé nr 6”. 2018 gästade Farhadi Stockholms Filmfestival och besvarade då frågor om vad han ville uppnå med sina filmer. ”Att berätta en god historia” blev hans diplomatiska svar. Och en god historia, om än dubbelbottnad och med stort utrymme för tolkningsmöjligheter, är onekligen ”A Hero”.

Filmen handlar om hur fängelsekunden Rahim hanterar 17 upphittade mynt som visar sig vara mycket värdefulla. Den skuldtyngda Rahim lämnar efter viss tvekan tillbaka mynten i stället för att köpa sig fri från en långvarig fängelsevistelse. Han framstår för familjen, grannar, allmänhet och fängelseledning som en osjälvisk hjälte med hög moral. Men ett mynt har som bekant två sidor. Tyvärr är Rahims berättelse mer komplicerad än vad tidningar, TV och fängelseledning anar när de höjer Rahim till skyarna.

En besvärande kritik av Rahims hedervärda historia tonar upp sig på sociala medier. Sociala medier har såväl i Iran som annorstädes stor genomslagskraft. Därför bävar makthavare både här och där, säkert också i Iran, för de svårövervakade och svårreglerade mediernas makt. I filmen är det en kommunal byråkrati, en fängelseledning och en välgörenhetsorganisation som ganska snart inte vet hur de ska förhålla sig till Rahim.

Genom att följa Farhadis långsamma och vindlande berättelse på vita duken får biobesökarna på köpet del av vanliga människors villkor i det slutna landet.  Vi blir sakta men säkert varse religionens, moralens, byråkratins, hederns och det patriarkala familjelivets påverkan på kvinnors och mäns vardag. Farhadi vet också att berätta sin historia så att den berör.

Vid filmens slut, som inte ska avslöjas, uppstår frågor kring vem Rahim är, hjälte eller bedragare? Andra frågor rör filmens sensmoral, om den nu finns? Att Farhadis till synes oskyldiga film skulle ifrågasätta nuvarande samhällssystem framstår varken som tydligt eller självklart. Kanske bara antytt. Regissören har alltid genom skicklig balansgång på censurmyndighetens spända lina kunnat göra film både i och utanför sitt hemlands gränser. Kanske vill Farhadi, precis som han påstod i Stockholm, bara berätta en god historia?

Jag ger fyra filmögon av fem till ett filmdrama med många bottnar och utan facit.
2022-02-22