Originaltitel: De andre
Regi, manus och producent: Margreth Olin
Genre: Dokumentär
Speltid: 90 minuter
Land: Norge
Medverkande: Goli Mohammed Ali, Hassan, Husein Ali, Khalid Faqiri m.fl.
Svensk biopremiär: 6 september 2013
Distributör: Folkets Bio
Länk till Imdb
Angelägen skildring av ungdomars kamp för att bevara sitt livshopp.
DOM ANDRA är ingen bra norgereklam. Bilden av vårt grannland är långt ifrån smickrande. Vi ser ett land som med sin lagstiftning krossar ensamma, traumatiserade ungdomars hopp och livsvilja. Filmen tecknar närgånget porträtt av norsk flyktingpolitik. Dess behandling av ungdomar, barn kastar långa mörka, skuggor över Norges medmänsklighet. Filmen visar också konsekvenserna av Norges invandringspolitik. Men nog är filmen skrämmande och lika aktuell för Sverige?
År 2009 införde den norska regeringen flera åtgärder för att begränsa invandringen. En var att ge ensamkommande asylsökande barn tillfälliga uppehållstillstånd, för att senare kunna skicka tillbaka dem till sina ursprungsländer när de fyllt arton år.
I filmen lär vi känna Goli från Kurdistan. Han deporterades från Norge dagen efter sin artonårsdag och vi får följa honom när han än en gång befinner sig på flykt. Bröderna Hassan och Hussein är från Afghanistan. Hussein blev fysiskt förlamad av skräck när de fick avslag på sin asylansökan. Vi följer också Khaled, som på sin artonårsdag får sitt slutgiltiga besked från immigrationsmyndigheten.
Filmen är en nära, provocerande och rörande film om ungdomar som kämpar för att behålla livshoppet. Filmen ställer frågor om vad som händer när vi bryter mot våra etiska grundprinciper.
Margreth Olin har följt en handfull ungdomar som alla är mellan 15 och 18 år och som befinner sig i Norge med tillfälliga uppehållstillstånd i väntan på ett slutgiltigt beslut den dag de fyller 18. Beslutet tvingar dem tillbaka till det land de har flytt ifrån. Ungdomarna bor på en flyktingmottagning med ungdomar i samma situation. De har samlats ihop för at stödja varandra. Boendet är ett experiment med sargade barn, som kastas mellan hopp och förtvivlan under rättsprocessens gång. Deras situation resulterar i en rad självmordsförsök. Ett flertal insjuknar i psykiskt när deras drömmar om ett tryggt liv i Norge fullständigt grusas.
Berättelsen inramas av Norges största nationella katastrof i modern tid; massakern på Utöya och bombningen av regeringskansliet i Oslo. Margreth Olin använder sig av detta nationella trauma på ett skickligt sätt. Hon jämför de hjälpinsatser som fångar upp de drabbade norska ungdomarna med den i det närmaste totala avsaknaden av liknande hjälp för de asylsökande ungdomarna.
I filmen ser vi dramatiserade scener där asylsökande ungdomar simmar genom vatten. Samtidigt hör vi Margreth Olins berättarröst tala om sin dröm hur de norska ungdomarna simmar mot land bort från Breiviks mördande skott och som byts ut mot invandrarbarnen i filmen. De norska ungdomarna blev räddade och sveptes in i värmande filtar. Invandrarbarnen möts av poliser, som frågar om deras ålder. De, som är över arton år, tvingas vända tillbaka.
Filmen är ett provocerande samtidsdokument över några av vår tids rädslor som slår sprickor i våra etiska grundprincipers fundament. Likaväl en djupt rörande berättelse om människans outsinliga livskraft mot alla tänkbara odds.
Filmen får fyra filmögon för den mycket gripande berättelsen.
2013-09-04
Sten Schramm
