Dog Days är en komedi om några hundägare i Los Angeles och deras relationer med varandra och med sina hundar. Hundarna är nycklarna i de mänskliga relationerna som förenar dem, stör dem och som man sörjer. Sammantaget är det fyra historier som handlingen hoppar mellan och några dem överlappar också varandra.

Den äldre ensamme mannen, blir god vän med ett ungt pizzabud. Tillsammans letar efter mannens förlorade älskade mops Mabel, som hittats av en gullig familj som just adopterad en lika gullig flicka som får Mabel av sina föräldrar. Servitrisen hittar en Chihuahua bakom en soptunna och vovven förenar henne med en kennelägare till New Tricks och tycke uppstår. En gitarrist i ett popband får ta hand om sin gravida systers lurviga hund, som länkar honom med en söt grannflicka. Tv-reportern hamnar i konflikt med en färgad gäst och som senare blir tv-underhållning och snart börjar klockorna klämta för dem.

Regissören Ken Marino, född 1968 i USA, är en mycket produktiv man. Han har nominerats till flera Primetime Emmy Awards främst för sin Tv-serie Childrens Hospital från 2008 men har även regisserat över 100 andra Tv-serier. Hur Ken Marino lyckas ge hundarna regi vet jag inte, men han får till det ganska bra. Regin av de olika aktörernas rollkaraktärer hålls på en glättig, ytlig nivå, som frestar på och som styrs av ett lika tunt manus.

Filmens enda förtjänst är de charmiga hundarna. Med olika mutor och disciplinerade dressyrer lyder de, men ändå på sina egna villkor, vill jag tro.

Det blir ett stort filmöga för de härliga hundarna.
2018-10-08