Recension: Den osynlige pojken

En vinnande science fiction-film för unga framröstad i 25 europeiska länder
eye3
Regi: Gabriele Salvatores
Manus: Alessandro Fabbri, Ludovica Rampoldi, Stefano Sardi, Noa Zotta
Foto: Italo Petriccione
Klippning: Massimo Fiocchi
Medverkande: Ludovico Girardelli, Valeria Golino, Christo Jikov, Fabrizio Bentivoglio,   
Genre: Fantasy, Science Fiction, Äventyr
Längd: 100 minuter
Land och år: Frankrike, Italien 2016
Distribution: Njutafilms
Svensk premiär: 16 september 2016

Den europeiska filmakademin (EFA) delar varje år ut pris för utmärkta insatser inom europeisk film.  I år diskuterade och röstade 1400 ungdomar (12- 14 år) från 25 länder fram vinnaren i kategorin ”Young Audience Award”.

Tre filmer, som alla förmedlar starka intryck från barns och ungas vardag, tävlade om priset. Den turkiska filmen ”Rauf” berättar, mot bakgrund av den turkisk-kurdiska konflikten, en historia om en pojkes första kärlek. Sveriges bidrag ”Pojkarna”, handlar om tre flickor som utforskar omvärlden förvandlade till pojkar.

Vinnaren, den fransk-italienska filmen ”Den osynlige pojken”, berättar i högt tempo en något otydlig science-fiction-historia om en mobbad pojkes äventyr. Huvudpersonen, 12-årige Miki (Ludovici Girardelli), har det tufft. Han trakasseras av skolans värstingar och känner sig inte sedd av Stella (Noa Zotta), den flicka han är kär i. En Halloweendräkt ger honom magisk kraft att bli osynlig. Likt en Superman eller X-man, snubblar Miki in i ett halsbrytande sience-fiction-äventyr där han räddar Stella och världen undan ondskans makter.

Den 66-årige regissören Gabriele Salvatores är uppenbarligen väl bevandrad i såväl seriernas och dataspelens värld som i tonårspsykologi när han berättar sin historia. En psykologisk tolkning av filmen skulle till exempel kunna vara att Miki närmar sig puberteten, hamnar i en science-fiction-värld som han lyckas behärska och komma ut ur som tonåring.

Gabriele Salvatores film förmedlar även några viktiga sanningar till sin unga publik om tonårsmobbing, utanförskap och faderns roll som förebild för en ung pojke. Men inte nog med det. Filmen för också in storpolitiken i de ungas värld när den målar upp en mörk och suggestiv bild av det urspårade ryska forskarsamhället med ambition att ta över världen.

Det är inte lätt att bedöma en film för 12 – 14-åringar. Utifrån mitt vuxenperspektiv finner jag filmens verklighet väl svart-vit och/eller förenklad. Å andra sidan är det kanske så världen ser ut för den som är på väg att bli vuxen. 1400 unga kan inte ha helt fel.

Med detta sagt, ger jag tre filmögon av fem till ”Den osynlige pojken”.
2016-08-23