Lampedusa är en ö, som ligger 200 km utanför Italiens kust, och har fått rubriker senaste åren eftersom den blivit första anhalten för hundratusentals båtflyktingar från Afrika och Mellanöstern. Människor har vandrat genom öknar och farliga terränger och flytt från terror, krig och fattigdom i förhoppning om ett bättre liv i Europa.
Över femtontusen har drunknat under resorna. Farkosterna har ibland varit sjöodugliga eller överfulla. Men de som kommer fram blir faktiskt väl mottagna. Italienarna ställer upp med de professionella resurser de har. Kustfartyg och helikoptrar bevakar havsområdena. Man tvingas vara rationell och ta de sjukaste eller döende först. Kontroll och registrering av migranterna är rationellt upplagda och flyktingarna kan tyckas bli statistik och mörka skuggor som sveper förbi i en nästan oändlig ström. Det är svårt att se hur desperata och utsatta de är.
Men filmen handlar faktiskt mera om tolvårige pojken Samuele, som bor i öns samhälle med sextusen andra öbor. Han går i skolan, skjuter slangbella och är som småkillar är mest. Vi ser öbornas lugna vardagsliv och samhället ser inte ut att rymma några flyktingar. Kontrasten mellan de ordnade och enkla familjelivet med matlagande mormor, som ägnar mycket tid till sängbäddning för att befria överkastet från minsta veck och sedan serva familjen som äter spagetti och småpratar. Men deras tillvaro vare sig intresserar eller angår mig.
Bortom Lampedusa sägs ha varit år 2016 mest omtalade dokumentär och vann Guldbjörnen i Berlin 2016. Filmens ämne är både aktuellt och angeläget, ändå segar den nästan intill det outhärdliga för mig. Temat må vara hjärtskärande, men film ska bedömas av filmkritiker för utförande och manus på samma grunder som andra filmproduktioner.
Många av scenerna är onödigt långa och läggs efter varandra utan någon anknytning som driver handlingen framåt. Bilderna från en radiostudio, som spelar önskelåtar ska kanske visa hur obekymrade invånarna är om dramerna omkring dem. Men jag tror ändå inte, att scenerna från det lugna småstadslivet ska kontrastera tragedierna på liv och död runt ön för att spegla ointresse. Italienarna tar verkligen sitt ansvar, så gott det går.
Jag greps av flyktingarnas desperation och kamp för att få värdiga liv. Man sitter handfallen och vet inte vad man själv ska hugga tag i för att minska lidandet. Men som tittare hade jag oftast tråkigt, men har å andra sidan inget förslag på hur filmens huvudsakliga innehåll skulle kunna göras bättre.
Guldbjörnen är förmodligen rätt ändå, även om jag tydligen missar den poängen och bara gick efter hur filmen engagerade och intresserade mig.
Det blir tyvärr bara två filmögon av fem.
2016-08-29
