Genre: Dokumentär
Regi: Joonas Berghäll, Mika Hotakainen
Speltid: 81 min.
Premiär: 20 augusti 2010
Distributör: Folkets Bio

Känsligt om mäns sårbarhet
Finnen “super och tiger”, säger lite ironiskt en av de bastande männen i filmen. Men filmens karlar visar även andra sidor. I bastuns nakenhet och kamratlig närhet öppnar de sig för varandra, i varje fall i denna gripande dokumentär. Dom erkänner sina misstag; supandet, brotten och oförmåga att se sammanhangen i sina liv.

Deras berättelser handlar om svåra förluster; barn som tagits ifrån dem, dödssjuka fruar som dom vårdat och förlorat eller som begått självmord, hopplösa vårdnadstvister och rättegångar. Och visst sups det i bastun, som traditionen är eller när smärtan blir för stor.

Men de skildrar också lyckostunder, när de fick klippa navelsträngen på sina nyfödda barn och hålla dem i famnen. Eller när de på ålderns höst funnit kärleken på nytt och hittat lyckan igen. En av männen fick ett uppvaknande efter ett liv i kriminalitet, droger och självmordsförsök, när en blå fjäril en sommarkväll sätter sig på hans arm, breder ut sina vingar och visar på livets skönhet och känslighet. Det vackra filmfotot av Heikki Färm och Jani Kumpulainen visar inte bara männens kroppsliga och själsliga nakenhet, utan även poesin i de kärva, finska landskapet.

Filmen rör sig mellan olika socialgrupper, men berättelserna är desamma. Det är gripande och känsligt. Man förvånas över männens mod att visa svåra känslor inför kameran. Vi får männens förtroende och de växer i våra ögon. Filmen slutar med grand final. Några män startar upp en finsk sång, som sedan fortsätter genom leden och avslutas av en kraftfull manskör.

Filmen vår fyra filmögon.
Jan-Eje Ferling